Sten, brons, järn – Sten eller järn?

Ett första steg mot att bryta detta dödläge gjordes strax efter att Thomsen publicerat sin skrift 1836. Författaren hette Lennart Åberg (1814–1867), en lektor från Uddevalla som publicerade ett flertal artiklar om norra Bohusläns hällbilder i slutet av 1830- och början av 1840-talet. Artiklarna var föranledda av det stora antalet nyfunna hällbilder som påträffats i landskapet under 1800-talets första hälft. Förutom Åberg gjordes ett betydande antal nyfynd av präster som hade anknytning till Bohuslän, där särskilt Carl Georg Brunius, prästson född och uppvuxen i Tanum, och Axel Emanuel Holmberg, som under en tid var verksam som präst i Tanum, bör nämnas.

Åbergs första artikel från 1839 publicerades i Annaler for Nordisk Oldkyndighed och presenterade 15 hällbilder från Stångenäs och fyra från Kville härad. Han ansåg att de inhuggna motiven var framställda med hjälp av metallverktyg. Vidare menade Åberg att skeppen saknade mast och att de avbildade människorna var nakna. Han underströk att bönderna i Bohuslän endast hade ”falska föreställningar” om de inhuggna bildernas betydelse, varför de måste ha en ansenlig ålder. Åberg överlät åt framtida forskning att lösa gåtan om deras mening och innebörd.

Åbergs artikel väckte genast en rad kommentarer som publicerades 1841 i tidskriften Studier, Kritiker och Notiser, Literär Tidning. Den första kommentaren, som var tämligen bitsk, kom från friherre Jöns Jacob Berzelius (1779–1848), kemins Linné. Berzelius ansåg att det var slädar som avbildades på hällbilderna. Därtill menade han att:

Planlösheten i figurernes sammanställning wisar tydligt, att deras uthuggning saknat bestämdt ändamål. Och då här tillika åtskilliga obscena mansfigurer förekomma, så synes det mig ganska sannolikt, att de tillkommit som sysslolösa stenhuggar-lärlingars öfning och tidsfördriv, likasom ännu i dag, mer eller mindre opassande krit-teckningar på plank och väggar bära wittne om okynniga pojkars framsteg i skrifwa och teckna.

Berzelius inlägg i debatten var hämtad från ett brev som han sänt till naturalforskaren Sven Nilsson vid Lunds universitet, en särdeles excentrisk person som vi skall möta i ett närgånget porträtt i nästkommande kapitel. Nilssons publicering av brevet bör ses som ett medvetet försök att väcka en debatt om hällbildernas ålder och betydelse.

Åbergs svar publicerades samma höst. Han vände sig starkt mot Berzelius åsikt att hällbilderna skulle vara skapade i sen historisk tid. Åberg åkallade den ”ryktbara Kiviksgraven i Skåne” och jämförde de inhuggna bilderna med:

… de prydnader, hwarmed hednaålderns bronzredskap stundom äro utsirade, för att finna en påtaglig likhet mellan sinsemellan aflägsna orters fornteckningar under säkert samma tidsålder. Oanständiga mansbilder och orediga sammanställingar af djur och menniskor tillhöra en rå och okonstlad forntids wanliga uttryckssätt, utan att derföre wara lättsinnets eller sedeslöshetens werk […] Hällristningarnes fulländning wittnar för öfvrigt mer om nedlagd möda än en utbildad konst, och äro derjemte för talrike för att wara ändamålslösa fantasibilder af ögonblickets ingifwelser eller tillfällighets-lekar af nybörjare uti stenhugare-yrket.

I en fotnot till citatet hänvisar Åberg till en bronskniv från Møn i Danmark som uppvisar ”en figur, som alldeles öfwerenstämmer med hällristningsfartygen”.

Rakkniven från Møn.

När han upprepade sina argument i en artikel två år senare, har noten om rakkniven från Møn flyttats upp och inarbetats i brödtexten. Det vittnar om en gryende insikt om en komparativ metod, där hällbildernas datering kan fastställas genom jämförelser med avbildade motiv på daterbara föremål eller daterbara föremål som avbildats på hällarna.

Forssenius och Lagerbrings försök att formulera en sådan metod var bortglömt sedan länge och Åberg var inte redo för detta tankesprång. När det gällde hällbildernas ålder åberopade han återigen att de var skapade med metallföremål varför en datering till stenåldern var utesluten. För att ringa in hällbildernas ålder stödde sig Åberg uteslutande på historiska källor som Snorre Sturlasson som omnämner att vikingarnas skepp var försedda med djurhuvudstävar. I hans artikel från 1843 kom fyndet från Atløy att anföras som ett tungt bevis för en datering av hällbilderna till järnåldern.

Carl Georg Brunius

En av de största kännarna av hällbilder i norra Europa under denna tid var Carl Georg Brunius (1792–1869). Han var verksam som professor i grekiska vid Lunds universitet. Brunius främsta vetenskapliga insatser gjordes inom medeltidens konst- och kyrkohistoria. Bördig från Tanum kom han att intressera sig för hällarnas bildskatter redan som ung pojke. Hans första uppsats om hällbildernas betydelse dateras till 1818. Den översattes till franska men gick aldrig i tryck. Hans dokumentationer var för dyra att reproducera men uppsatsen cirkulerade bland lärda män i Lund.

Carl Georg Brunius.

Då denna debatt var aktuell hade han redan färdigställt ett hundratal dokumentationer av hällbilder från Bohuslän. Liksom Berzelius lade Brunius tonvikt vid de ”råa” och ibland ”plumpa” bildernas innehåll som han ansåg talade emot en datering till järnåldern. Om hällbilderna skulle vara från den tiden borde de omnämnts i de isländska sagorna. Skeppen på hällbilderna uppvisade heller inte segel, vilket talade emot en datering till järnåldern. Därtill visade de höviska vikingarnas ädelmod tydligt att en viss kultur vunnit inträde i människornas själsliv under järnåldern, egenskaper som Brunius menade lyste med sin frånvaro på de osedliga och råa hällbilderna.

Råa och, ja råa hällbilder!

Brunius närde ett globalt perspektiv på seden att fästa bilder i sten och åberopade exempel från Sibirien, Amerika och kapten James Cooks (1728–1779) omskrivna upptäcktsresor. De senare utgjorde en stor inspirationskälla för honom för att förstå hällbildernas betydelse. Han menade att de avspeglade ett primitivt bildspråk som utfördes av vildar som inte kände till någon form av skriftspråk. Brunius fann ”en öfwerraskande likhet mellan de afbildningar, som förekomma å wåra hällar och Söderhafswildarnes kanoer”. Mot Åbergs åsikt att dylika farkoster inte kunde göras utan metallverktyg ställde han Cooks redogörelse för Nya Zealands ”wildar” som skapade konstnärliga och sjödugliga kanoter med hjälp av stenredskap och utan kännedom om metall.

Genom sitt livaktiga intresse för medeltida stenskulpturer ägde Brunius ingående kunskap om stenarbete. Han kunde därför med lätthet påvisa en uppenbar och viktig skillnad mellan hur runinskrifter och hällbilder skapats. De förra var gjorda med järnverktyg och de senare var skapade med stenredskap: ”Detta är så uppenbart, att enhwar, som lemnar någon uppmärksamhet deråt, skall säkert finna skilnaden mellan dessa båda arbetssätt”. Han såg det som ett ”afgörande wittnesbörd” för att hällbilderna skapats av ett folk som inte ägde kunskap om att framställa metall varför han daterade dem till stenåldern.

Axel Emanuel Holmberg och Skandinaviens hällristningar

Det var ingen i den ovanstående debatten som explicit åberopade Thomsens banbrytande skrift i diskussionen om hällbildernas ålder. Den verkar närmast att ha varit okänd. Dateringen skedde i relation till historiska källor eller tvetydiga antropologiska analogier till ”Söderhavswildar”, hällbildernas råa framställning och en teknologisk analys av hur de hade skapats. Argumenten kom delvis att fördjupas i den första avhandlingen som publicerades om norra Europas hällbilder, Axel Emanuel Holmbergs (1817–1861) Skandinaviens hällristningar från 1848.

Axel Emanuel Holmberg.

Holmberg stödde Åbergs datering av hällbilderna till järnåldern. Han genomförde till och med arkeologiska undersökningar framför några bohusländska hällar för att bevisa sin tes. Avsaknaden av spår av sönderslagna hammarstenar stödde Åbergs tolkning att hällbilderna var gjorda av metallverktyg. Även vildarnas bildningsgrad tydde på en datering till järnåldern, menade Holmberg, eftersom bilderna uppvisade konstnärligt utförda skepp, årder och vapen i form av yxor och svärd, vilket tydde på en utvecklad kultur, inte minst som dessa redskap inte förekom under stenåldern.

Holmberg fann ett belysande undantag som bekräftade den gyllene regeln: Kiviksmonumentets hällbilder. De senare ansåg han var så pass avvikande att de måste vara skapade innan Odens ankomst till Norden, det vill säga före järnåldern. Ett argumentet för den tidiga dateringen var ”fornlemningens struktur” och den ”omisskänneligaste likhet” som Bredarör uppvisade med andra stenrör med hällkistor. Då de senare visat sig innehålla ”jemte ben, saker af bronz och guld, men aldrig af jern och silver” menade Holmberg att ”De tillhöra således uppenbart ett folk, som nyttjat vapen och skärande redskap af bronz och var okändt med jernet”. Holmberg slog fast att Kiviksmonumentet måste dateras till bronsåldern. Hans främsta argument för dateringen var de inhuggna yxmotiven på häll 1:

Dessa yxformer visa genom sina afrundade blad, sina förlängda mellanstycken och sin knapp-prydda bane, en så öfvertygande likhet med bronzyxor, att man omjöligen kan tänka sig andra urbilder än dessa för ifrågavarande figurer.

En yxa alla Bredarörs häll 1.

Holmberg fann ”spår af bronzperiodens ornamentsstil” på häll 3 och 4 som ”vi ganska ofta finna […] alldeles såsom de på Kiviksristningen afbildade”. Det senare citatet åtföljdes av en not till Thomsens skrift Ledetraad til Nordisk Oldkyndighed från 1836. Vi ser här hur Holmberg introducerade Thomsens kronologiska metod i diskussionen om hällbildernas ålder och att han med hjälp av en komparativ metod lyckades datera Bredarör till rätt tidsperiod – bronsåldern.

Holmbergs slutsats blev således att hällbilderna från öppna hällar i landskapet, varav merparten var kända i Bohuslän, daterades till järnåldern. Genom att jämföra de inhuggna yxmotiven på Bredarörs häll 1 med reella fynd av bronsyxor, argumenterade han att monumentet borde dateras till bronsåldern. Att så var fallet ansåg han bekräftat genom att de senare bilderna var ”mer lediga och proportionerliga […] och röja en skickligare tecknare”.

Holmbergs datering av hällbilderna till järnåldern och Bredarör till bronsåldern var på samma gång en konfirmering av rådande praxis och ett brott mot den samma. I merparten av sin avhandling, såväl som i hans efterföljande arbete om Nordbon under hednatiden från 1854, kom han att gestalta de norröna källornas kulturhistoriska inslag med illustrativa hällbilder. Han menade att hällbilderna var en form av bildskrift, en materialiserad minnespraktik som fungerade likt kenningar i de norröna dikterna. Aspekter av järnålderns kulturliv som kunde åskådliggöras genom denna minnespraktik var vikingatåg, olika skeppstyper, vapen och strider, holmgångar, jordbruk, husdjur, jakt, fiske, och dylikt. Holmberg:

Ehuru, såsom bildskrift betraktade, till sitt innehåll dunkla, ja nästan oförklarliga, sprida likväl hällristningarne ett rikare ljus, än något annat slag af fornlemningar ifrån Nordens hednatid, öfver kulturen och andra förhållanden hos det folk, från hvilket de härleda sig.

Holmbergs skrift blev en succé och kom inom kort att betraktas som ett normativt nyckelverk om hällbildernas ålder och betydelse. Den ende som opponerade sig var en förbittrad Brunius som framhärdade att hällbilderna ”egentligen tillhöra stenåldern, men att de äfven blifvit något begagnade i början af bronsåldern”. Återigen var det Bredarör på Kivik som gjorde att Brunius öppnade upp för en datering till bronsåldern.

Både Holmberg och Brunius betraktade Bredarör som ett undantag som bekräftar regeln.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.