Att dokumentera hällbilder

Att dokumentera något innebär att reducera verklighetens mångfaldiga intryck för att på ett eller annat sätt framställa den i ett nytt media. Val måste göras. Hur? Vad skall vara med? Varför? Vad skall lämnas därhän? Varför?!

Vårt projekt i Tjust – Bilder av ostkustens hällbilder – hade dels som målsättning att dokumentera redan kända hällbilder men också att finna nya. Vår tid att dokumentera och inventera var inte oändlig så val måste göras. Hur mycket tid skulle vi lägga på var häll för att dokumentera bilderna? Hur mycket tid skulle vi lägga ned på att finna nya? Det är svårare än vad det först verkar. Hällbilderna bör ju dokumenteras på ett någorlunda enhetligt vis. Områdena som vi inventerar bör genomsökas på ett likvärdigt vis. Allt för att resultaten skall bli något så när jämförbara.

En dokumentation av en hällbild bör därtill ses i relation till de frågeställningar som leder varje undersökning, analys och tolkning. Frågorna som leder oss ändras därtill varefter ny kunskap skapas. Man lever och lär. Någon slutgiltig dokumentation kan därför inte nås. Det är vare sig önskvärt eller möjligt att åstadkomma.

Sökandet efter nya hällbilder börjar ofta med ett till synes ändlöst och ibland också tröstlöst traskande. Var häll och sten skall studeras. Oftast hittar man ingenting. Men så plötsligt händer det. En skålgrop. Ännu en. Flera. Ett båtmotiv. En fotsula. Och vad mera?!

Inget hugget på denna häll, bara att vandra vidare. Ullevi gård i bakgrunden.
Inget på denna häll, bara att traska vidare. Roger Wikell, Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam.

Efter ett tag blir det uppenbart att hällbilderna påträffas vid speciella lägen i landskapet. När man knäckt koden blir det lättare, men av och till bjuds det på en överraskning. Vårt projekt i Tjust lämnade ingen besviken.

När en häll eller ett block påträffats med hällbilder har vi försiktigt tagit bort jord, grenar, mossa och annat som täckt de inknackade bilderna. Korphackor och borstar har ibland använts, givetvis utan att på något vis skada hällen med de inknackade figurerna.

dsc_0007
Hacka och borste – ett måste. Korphackan heter Bettan.

Det är värt att understryka att det krävs tillstånd från länsstyrelsen att inventera hällbilder på detta vis. En anledning till det är att det ibland finns arkeologiska lämningar och spår av forntida handlingar invid hällbilderna. De får inte tas bort eller förstöras utan en arkeologisk undersökning och dokumentation, vilket också det kräver tillstånd från länsstyrelsen. Inventering bör därför ske tillsammans med utbildade arkeologer som vet när spår av förhistoriska aktiviteter har påträffats. Mer än en gång har vi slutat torva av och rensar fram hällar med inknackade motiv då vi stött på kol, sot, härdar, ben eller föremål, vilket troligen utgör spår av forntida ritualer. Sorglöst har vi lämnat hällbilderna till framtida arkeologer och undersökningar att upptäcka. De bilder som presenteras på den här hemsidan utgör därför toppen av ett isberg.

Nåväl, när en yta väl har frilagts så har vi försiktigt rengjort den med vatten och borste. Vi har sedan använt olika metoder för att tolka de inhuggna figurerna. Syn och känsel kommer till användning. I de flesta fall har vi nattbelyst hällen för att hitta grunt huggna linjer eller vittrade hällbilder. Nattbelysningen brukar ofta resultera i att vi kan mångdubbla de hällbilder som kan ses med blotta ögat under dagtid.

Fotmotiv från Kvarkkullen vid nattlysning.
Fotmotiv från Kvarkkullen vid nattlysning. Av fotsulornas storlek att döma är det fötter och/eller skor från barn och ungdomar som avbildats. Ett av projektets mest spektakulära fynd.

En annan metod vi har använt är att blöta hällen med vatten och studerat den i motljus. För att vara säker på svårtolkade figurers utseende bör de studeras i olika ljusförhållanden. När vi känt oss nöjda med tolkningen har vi målat upp figurerna med slammad krita, något som återigen kräver tillstånd från länsstyrelsen. Den slammade kritan anses vara ofarlig för hällen och försvinner i regel efter en eller ett par regnskurar.

Slammad krita adderas i några skålgropar.
Slammad krita adderas i några skålgropar. Sven-Gunnar Broström och Roger Wikell.

Hällbilderna och dess närmiljö har sedan fotograferats. Därefter gör vi en verbal beskrivning av hällbilderna som följer Riksantikvarieämbetets mall för fornminnesregistret (FMIS). Det är därmed projektets egna beskrivningar som återfinns i registret och som presenteras på dess hemsida Fornsök. I dokumentationsarbetet ingår även att positionsbestämma hällbilderna med hjälp av GPS.

På måttband och gps blir man ibland less.
På måttband och gps blir man ibland less. Sven-Gunnar Broström i arbetet med att dokumentera en skålgrop på block.

Den dokumentationsmetod som använts i projektet kallas kalkering, vilket innebär att hällytan täcks med ett eller flera ark med genomskinlig plastfilm och att figurerna sedan kalkeras (ritas av) med tuschpenna.

Kalkering av hällbilder på plats med tuschpenna, hällbilderna i fråga återfinns på Almviksnäs.
Kalkering av hällbilder på plats med tuschpenna, hällbilderna i fråga återfinns på Almviksnäs. Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam.

Plasterna ligger sedan till grund för olika dokumentationsdokument. Tekniken för det har varierat. Under 1980-talet förminskades plasterna till skala 1:10 med hjälp av en optisk pantograf. Det var ett manuellt arbete som innebar att figurerna helt och hållet fick ritas om i den nya skalan. Det var naturligtvis en felkälla men framför allt mycket tidsödande. Under 1990-talet fotograferades plastarken i en reprokamera och framkallades sedan i skalan 1:10. Sedan återstod ”bara” det manuella arbetet att fylla i figurerna för hand, vilket var oerhört tidsödande och tröttsamt. Saker och ting förbättrades något under 00-talet då plastarken kopierades i en rullscanner varpå dokumentationerna kunde bearbetas i en dator. Numera lämnar vi plasterna till arkitektkopia där de skannas och överförs till digitala filer. Filerna för vi sedan samman till ett dokument genom att använda programmet photoshop. Man lever och lär.

Det kan bli många plaster att scanra och bearbeta efter en dags arbete, åtminstone när vädret är fint som denna minnesvärda junidag AD 2010.
Det kan bli många plaster att scanra och bearbeta efter en dags arbete, åtminstone när vädret är fint som denna minnesvärda junidag AD 2010.

Det är inte enbart de inhuggna bilderna som vi dokumenterat. Även fragment och tydliga knackningar har tagits med. Vi markerar också större sprickor, olika bergarter, kvartsvener, hällkar, brandskador, isrepor och ytor på hällen som skadats på något vis. Dels är det bra att ha det markerat på dokumentationen när hällbilderna skall återfinnas, men det är också viktigt för att kunna följa upp hur eventuella skador på hällen och bilderna förändras över tid.

En annan sak som vi har markerat på dokumentationerna är huggningsdjupet. Vi har använt en tre-gradig skala. En mycket grunt huggen figur som är svår att se har markerats med en grå skala som motsvarar 35% av svart, det vill säga en ljusgrå färg. Lite djupare huggna motiv har markerats med 65%, mörkgrå. Och djupa och tydliga figurer, eller delar av en figur, har markerats med 100% svart. Vad som är vad är och måste förbli en subjektiv bedömning eftersom varje häll och varje bergart skiljer sig åt. Det som är djupt hugget på en gnejshäll motsvarar inte samma arbetsinsats på en kalkstens-, en granit- eller kvartsithäll. Djupen på hällbilderna blir därmed olika beroende på den bergart som hällbilderna har huggits in på. De huggningsdjup som markerats är därför relativa och enbart giltiga för den enskilda hällen.

Exempel på den tregradiga dokumentationsmetoden, i detta fall hällbilderna vid Källsåker, Törnsfall 214.
Exempel på den tregradiga dokumentationsmetoden, i detta fall hällbilderna vid Källsåker, Törnsfall 214.

Den metod vi använt är inte optimal eller slutgiltig med tidseffektiv. Den skall ses i relation till projektets övergripande mål att dokumentera kända och hitta okända hällbilder i Tjust. På grunt huggna bilder på släta berghällar kan frottagemetoden vara ett bra alternativ vid tolkningen av enskilda motiv eller detaljer, men då hällen är vittrad så fungerar den sämre. Det finns även en rad digitala dokumentationsmetoder som är mer precisa, men som vi skrev ovan, dokumentationsmetod måste väljas efter frågeställning och syfte. Här är det viktigt att återigen poängtera att all dokumentationer av hällbilder är och förblir en reduktion av verkligheten. Vad som bör och skall dokumenteras beror på forskarnas frågeställningar, analyser och tolkningar. Olika bergarter har olika egenskaper och det går inte att vara fundamentalist utan dokumentationsmetod måste anpassas till arbetets syfte och mål, de bakomliggande frågeställningarna, efter följande analyser och tolkningar, tillgänglig tid, hällens bergart och dess status, samt hur hällbilderna själva är framställda. Den enda regel som kan anses vara allmängiltig är att en kombination av metoder är att föredra. Den metod vi valt att använda i vårt projekt har sina förtjänster och brister, man får ta det onda med det goda, men den har tjänat vårt syfte, nämligen att hjälpa framtida forskare och hällbildsentusiaster att lokalisera bilderna på de ibland svårtydda hällarna. Därefter kan den egentliga forskningsprocessen ta vid och förhoppningsvis så innebär den att nya dokumentationer kommer att utföras i framtiden.

Dokumentation pågår.
Dokumentation pågår. Foto: Tore Hellström, publicerad med hans benägna tillstånd. Roger Wikell och Sven-Gunnar Broströms händer.

Vill du ha en snabbgenomgång? Eller varför inte se hur andra dokumenterar hällbilder? Se då följande film från våra kollegor Andreas Toreld och Tommy Andersson som arbetar för Stiftelsen för Dokumentation av Bohusläns Hällristningar!

Den digitala utvecklingen omkring dokumentation av hällbilder går fort. Här är ett exempel på fotogrammetri, en metod som blivit populär på senare tid. Den är gjord av Mette Rabitz och visar hällbilderna från Massleberget i Bohuslän. Håll till godo.