Flydda språk som ljöd kring offrens tjurar

Kan vi aldrig ana eller finna.

Ord för skördeväder, hagelskurar

har gått bort med ord för man och kvinna.

Hur lät namnet på den långa båten,

revbensspantad, avklätt tydligt ristad.

Hur lät ordet mjölk, vad hette solen.

Hur lät kärlekssången, sinnesorden, 

ord för ögon, näsa, mun och öra,

sommarorden som i språket levde,

vinterordens snö och höstens äpple?

Hur lät namnet på den tunga döden.

Vi kan se, men vi kan inte höra.

 

                                                   Harry Martinson

Det sägs ibland att en bild säger mer än tusen ord. Och visst är det så att bronsålderns hällbilder väcker tankar. Själv har jag sällan eller aldrig träffat på någon människa som inte ställt sig undrande inför de inhuggna bilderna och deras betydelse, deras språk. De tränger sig på. De väcker vår undran. Det är som om hällbilderna själva uppmanar oss att ställa vissa frågor. När? Vem? Hur? Varför?

Många av frågorna som hällbilderna väcker kan finna svar. Vi vet idag att merparten av Tjustbygdens hällbilder gjordes för omkring 3600 till 2500 år sedan. Några av dem var gjorda och använda i samband med årligen återkommande fertilitetsritualer vilka kretsade kring solen och dess dagliga och årsvisa återfödelse. Andra hällbilder gjordes i samband med prominenta personers begravningar och de ceremonier som omgärdade dessa sammankomster. Hällbilderna användes sannolikt vid initiationsriter då gamla flickor och pojkar stöptes om till unga kvinnor och män. Några hällbilder har sannolikt tillkommit vid krisritualer, vid krig, missväxt, sjukdom och kanske även för att genom magi uppnå vissa önskade resultat. Hällbilderna kan även ha använts för att sia om framtiden, om det som komma skall.

Andra frågor som bronsålderns bildvärld uppmanar oss att ställa är svårare att besvara och det är inte alltid så att det är företrädare för forskarsamhället som bäst lyckas beskriva och förmedla den förundran som de inknackade bilderna väcker inom oss. I den inledande dikten Hällristningen berör Harry Martinson något av det som väckt min förundran sedan jag började studera bronsåldern generellt och deras bildvärldar speciellt. Martinson skriver där att “Vi kan se, men vi kan inte höra”.

Några av alla de flydda fötter som en gång vandrat våra steg över ängen före oss.
Några av alla de flydda fötter som en gång vandrat våra steg över ängen före oss.

Där och då närmar han sig en av hällbildernas mest påtagliga paradox. De lika närvarande som stumma bilderna låter oss ana något av de flydda språk som en gång genljöd i Tjust. Vi kan ännu se spår som människor lämnat efter sig. Ibland kan vi följa deras händers verk, slag för slag, men vi kan inte höra deras ord för ögon, näsa, mun och öga, sommarorden, ord för man och kvinna, kärlekssången. Orden har sedan länge gått förlorade. Kvar här, efterlämnade till oss och våran tid, är bilderna. Och vår förundran.

Några av bilderna känns bekanta och vi tror oss veta vad de föreställer. Vi kan ännu följa fotstegen över hällarna. Ute på Gudingens gnistrande vatten kan vi ibland skönja deras revbensspantade båtar. I vårt inre kan vi fortfarande se dem ärja sina åkrar. VI kan finna spår av deras heliga tecken som knackats in vid sidan om deras vackraste fuxar. Andra hällbilder är svårare att ta till sig, som alla de tusentals små runda gropar som huggits in på stenar och hällar i landskapet. En del av dem tronar ensamma, närmast övergivna på kanten av en klippa, på ett stenblock, eller i kanten på en stenröjd yta. Ibland har en handfull gropar huggits in på en häll. Andra gånger är de utspridda som sommarmolnen på himmelen. Några är grupperade, en del  återfinns i enfaldiga rader längs sprickorna på en häll. Enstaka gånger räknas de i hundratal. Några få bildar bilder. Vad betyder de? Varför gjordes de? Ibland kan vi sluta oss till att de är gjorda i samband med den tunga döden. Vi kan se, förundra oss, men hur vi än anstränger oss, så kan vi inte höra.

"En skålgrop är en skålgrop är en skålgrop är en skålgrop är en skålgrop…"
”En skålgrop är en skålgrop är en skålgrop är en skålgrop är en skålgrop…”

En annan av de paradoxer som vi anar i Martinsons dikt är att hällbilderna skapar och återskapar den långa tidsrymd som ligger mellan oss och dem som en gång i tiden gjorde bilderna ifråga. Vi kan lägga oss på knä och studera dem och i just det ögonblicket befinner vi oss i exakt samma position som den människa som en gång knackade in bilden ifråga. Tjustbygdens stjärngnistrande sandstenshällar bildar på så vis en gemensam horisont där våra blickar kan mötas, en horisont som likt en tunn slöja skiljer nu från då. 3000 år. Samma plats men inte samma tid. Genom bilden kan vi tydligt urskilja en gemensam horisont men deras ord för ögon, näsa, mun och öra når oss inte längre.

Det är förflutenhetens trolska paradox som Harry Martinsons dikt sätter fingret på. Samtidigt som de bilder som knackades in på hällarna i Tjust ännu låter sig ses, betraktas, studeras och beundras, så låter de oss också förnimma en förflutenhet, något bortom horisonten, en förgången tid som en gång var lika verklig och levande som du och jag, här och nu. Genom sin närvaro låter hällbilderna oss ana något av den tid som förlöpt men också något om de förflutenheter som komma skall. De inknackade bilderna gör oss uppmärksamma på att en tid skall komma då våra språk en gång skall ha genljudit kring de inknackade bilderna och deras plats i världen.

Denna hemsida har inte satt upp som mål att finna något slutgiltigt svar på de många frågor som väcks när vi betraktar de inknackade bilderna från bronsåldern i Tjust. Istället vill den försöka bibehålla något av den förundran som Martinsons dikt förmedlar. Målet är att försöka få dig som läser dessa rader att stanna upp och förundras över de hav av tid som ligger förborgade i bronsålderns gåtfulla hällbilder, mellan oss och dem som en gång vandrade den jord som vi ännu delar. Det ligger något märkvärdigt och stort i det.

”Det är förflutenhetens trolska paradox som Harry Martinsons dikt sätter fingret på. Samtidigt som de bilder som knackades in på hällarna i Tjust ännu låter sig ses, betraktas, studeras och beundras, så låter de oss också förnimma en förflutenhet, något bortom horisonten, en förgången tid som en gång var lika verklig och levande som du och jag, här och nu.”