Anti-Odinske tider – Linné på Kivik

Strax innan Pärsson och Sahlberg förklarades oskyldiga till sitt påstådda brott besöktes Bredarör av naturforskaren Carl von Linné (1707–1778). Det skedde onsdagen den 31 maj 1749. En vecka tidigare hade han fyllt 42 år.

Linné vaknade om morgonen på Ravlunda prästgård och gav sig genast av ned mot havet ”just då Pilosella uniflora Fl. 633 tillslutit sina blommor, men förrän Pilosella multiflora Fl 634 dem igenslöt”.1 Efter en stärkande promenad där han förevisades en lund tom på träd och ett fält fyllt av älskvärda tjärblomster, styrde han kosan ned mot stranden. Havet dånade. Flygsanden var hård och nötte hans skor. Här hittade Linné några bitar bärnsten vilka fick honom att reflektera över ”vattnets årliga förminskande och havets större höjd för några tusende år sedan, vilka bägge delar vid våra parnasser så ohemult bestrides”. I fynden av bärnsten läste Linné in bevis för Guds renande syndaflod.

Efter att ha beskådat och samlat in lite örter kom han så fram till Kivik som var ett av Skånes ansenligaste fiskelägen. Efter att noga ha studerat och beskrivit en ålhomma, tog han lunch, varefter han begav sig till Bredarör, eller ”Penningegraven” som Linné benämner monumentet. Från uppgifterna i Linnés Skånska resa, hans sista landskapsresa, så är det uppenbart att någon från orten visade honom till platsen:

Penningegraven, eller en kulle söder om Kivik på Mälby ägor, besågs. Här var ett gravställe inrättat för den gamla världen. Själva graven var lagd med stora stenar jämnt med jorden. På sidorna och mot ändarna voro stora hällar lagde, så att själva graven var lång 5 alnar, bred 2 alnar, djup 1 ½ aln. Sedan graven således blivit byggd, var hon täckt med 2 à 3 stenhällar, och sedermera var här över kastad stor och grov klappur till en höjd av ordinarie ättekullar.

I sin dagbok noterade Linné att ”Denna grav hade nyligen blivit uppgraven, ryktet sade, att de, som gravit här fått silver, men undersökningen, som hållits hade ej kunnat få havretråden [beviset] här till”. Notisen vittnar om vilken uppmärksammad händelse rättegången mot Pärsson och Sahlberg var. En märklig omständighet i sammanhanget är att ingen av de åtalade och de personer som närvarade vid rättegångens besök vid Bredarör, eller ens Linné för den delen, verkar ha noterat att gravrummets hällar var försedda med bilder. De förblev okända i flera år.

Linné några år innan han besökte Bredarör.

Gud skapade – Linné ordnade

Linnés inställning till fornlämningar var komplicerad. Han noterade dem pliktskyldigast under sina många resor, ibland nyfiket, men några ingående studier ägnade han dem inte. Anledningen står sannolikt att finna i att Linné var uppfylld av det märkvärdigt stora i att få följa Gud i fotspåren och att genom naturens underbara systematik få lära känna Mästarens hand.

Linnés uppfattning av kosmos var annorlunda mot renässansens världsbild där en sjöstjärnas eller åskviggs mening stod att finna i den formlikhet som de uppvisade till andra likformade fenomen. Linné ville låta ”själva stenarna tala”. I Linnés värld var det tingens särart som uppenbarade Guds storhet. Även om två blommor liknande varandra skulle de inte behöva förväxlas: en blomma med två ståndare och en pistill skulle inte sammanblandas med en liknande blomma med två ståndare och två pistiller. Var blommas egenart skulle bestämmas och syftet var att studera Guds underbara verk. Gud skapade visserligen jorden, växter, djur och människan men han överlät klassificeringen åt Linné. På sikt kom denna strävan att leda fram till en uttalad önskan om att beforska världen på dess egna villkor. Den mer empiriska och rationella kunskapssynen var en av förutsättningarna för att på sikt ersätta Bibelns skapelseberättelse med en mer uttalad naturvetenskaplig världsbild.

Linné hade själv inga sådana ambitioner. Han ”tänker bibliskt, känner bibliskt och skriver bibliskt” och var övertygad om sanningshalten i Psaltarens ord att ”Himlarna förtälja Guds ära och fästet förkunnar hans händers verk”. I bärnstenen på stranden vid Ravlunda såg Linné spår av Guds faderliga vredesmod. I blommornas skönhet fann han spår av Mästarens fastställda lag, en lag ”som oupphörligt manar och liksom tvingar människorna att betrakta och beundra ännu flera av hans verk”. Linné uppmanade därför alla människor att ”med största iver lära oss inse, vilken Guds avsikt var, då han vid människans skapelse sörjde för artens fortplantande och individens skyddande”. Skulle människan leva ett gott och rättfärdigt liv, skulle hon inrätta det efter Mästarens fastställda lag och leva i samklang med naturen, hävdade Linné.

För Linné var naturalhistorien både en andlig som vetenskaplig och intellektuell tillflykt. Genom att namnge och kategorisera Mästarens underverk, kom människan närmare Gud. Var blommas särart återspeglade skaparens underbara hand. I de dolda mönster som skapelsen lät avslöja speglades Skaparens storhet. Naturalhistorien var ”en gudomlig vetenskap”:

Den yppar nämligen ej blott orsaken, varför människan blivit skapad, utan för henne ock raka vägen till kunskap om hennes Skapares majestät, allvishet, allmakt, allvetenhet och barmhärtighet, utan vilken kunskap hon icke kan fullt ut njuta av de förmåner, till vilka hon av Gud blivit skapad […] Naturens beskådande ger en försmak av den himmelska sällheten.

Citatet vittnar om att Bibeln fortfarande utgjorde vetenskapens ramverk. Samtidigt är det tydligt att Linné ansåg att människan själv kunde införskaffa sig mer kunskap om skapelsens underbara mångfald: ”för att rätt förstå förträffligheten av Guds anordningar böra vi därför rörande envar av dem samla noggrannare iakttagelser”, skriver han.

Upplysning

Linnés tankar om tingens särart knyter an till en empirisk världsbild där det är vad människan kan se och studera med ögat, det som objektivt kan vägas och mätas, som utgör grunden för kunskapen om världen. De subjektiva sinnliga upplevelserna som var en viktig del av renässansens kuriosakabinett – dofterna, färgerna, ljuden, smakerna och känslorna – hade litet att tillföra de strikt vetenskapliga analyser som förde Carl von Linnés namn ut över världen. Den vetgirige kunde själv bidra till kunskapen om Gud och hans skapelse. En blommas ståndare och pistill kunde var och en se, räkna och klassificera. Världen öppnade sig för människans undran och den undrande människan öppnade sig för världen. Utan en Linné hade vi aldrig haft vare sig en forntid eller någon arkeologi värd namnet.

De knapphändiga iakttagelser som Linné gjorde om Bredarör bör därför förstås och bedömas utifrån hans världsbild. Linnés ögon mätte pliktskyldigast hällkistans längd och bredd varpå han noterade att den haft takhällar som hade varit täckta av röret. Mer fanns det inte att tillföra. Människans strävan och tid på denna jord stod ej att efterlikna Mästarens skapelse. Naturhistorien, den gudomliga vetenskapen, och kulturhistorien, människors fåfängliga verk, skulle inte sammanblandas. Det vore rent av hädiskt.

Linnés sakliga vetenskapliga ådra står därmed i bjärt kontrast till hans naturromantik som syftade till att ägna Gud vördnad. På så vis förkroppsligar han därmed den brytning mellan känsla och förnuft som gett namn till 1700-talet som kulturhistorisk epok – Upplysningen. Rörelsens mål var att avmystifiera världen. Bibeln, korset och kyrkan ersattes pö om pö av tryckpressar, kanoner och kompasser. Den tyske filosofen Immanuel Kant (1724–1804) beskrev upplysningen träffande som ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet”.12 Mot detta förmyndarskap ställde Kant människans oinskränkta frihet att bruka sitt eget förstånd. Målet var att myter och vantro skulle ersättas av sanning och kunskap, fördomar av förnuft, förtryck skulle ersättas av tolerans och i slutänden religion av vetenskap. Människans egen tankeförmåga skulle råda och leda henne och utvecklingen framåt.

1700-talet var framåtskridandets tidevarv. Genom återkommande världsomspännande upptäcktsresor uppdagades nya världar och kulturer som inte stod omnämnda i Bibeln. Med dem öppnades människans nyfikenhet inför sig själv och andra men också över världens beskaffenhet. Genom empiriska studier och med förnuftet som ledstjärna kom upplysningen att utmana kyrkans och Bibelns skapelseberättelse. De tydliga spår av syndaflodens tillbakadragande som Linné tyckte sig skönja vid stranden nedanför Ravlunda kunde efter empiriska uppmätningar förklaras som ett resultat av en fjärran istid som tryckt ned jordskorpan. När isen väl var borta reste sig landet igen. Beviset för det var att ”syndaflodens avrinning” skedde med varierad hastighet i skilda delar av norra Europa. Förloppet gick att mäta och studera med egna ögon. Och vad bättre: studierna gick att upprepa, gång på gång. Teorin om en vattenavrinning ersattes till slut av en landhöjningsteori.

Killian Stobeus.

När Kilian Stobaeus (1690–1742), en av Linnés lärare vid Lunds universitet, jämförde stenyxor som hämtats hem från Söderhavet med liknande yxor funna i Skåne kunde han inte komma fram till någon annan slutsats, hur förbluffande den än var, än att dessa ”åskviggar”, eller ”torviggar” som de också kallades, måste vara tillverkade av människohand. Vilka de människor var som skapat yxorna var inte så gott att veta eftersom de inte fanns omnämnda i vare sig Bibeln eller några historiska källor. Men yxorna fanns där och plötsligt utkrävde de en förklaring. Bara människan själv ägde svaret på frågorna som bara blev fler och fler. Tro och skrock kunde lätt identifieras och avfärdas genom människans logiska tänkande och förnuft. Flygande häxor, oavsett om de sjönk eller flöt, förklarades snart vara en vild erotisk fantasi. Vantrons tid var förbi.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.