Om Handlare Holm på Kivik

Tiden kräver sin tribut. I början av 1900-talet var Bredarör återigen i ett så prekärt tillstånd att en ny restaurering var påkallad. Någon gång mellan 1888 och 1895 hade visserligen familjen Areschoug på Äsperöds herrgård lagt ett nytt spåntak på gravrummet, som nu också försetts med ett gångjärn så att bilderna kunde beskådas utan att hela överbyggnaden behövdes lyftas av, men säg det som varar för evigt. I ett brev från A. O. Lindfors till riksantikvarie Hans Hildebrand från 1905 framgår det att ”ett stort hål rifvits i locket öfver Kiviksgraven, så att regn och snö kunna tränga in”.

Varken Nils Henrik Sjöborgs fridlysning 1814 eller Sven Nilssons skrämseltaktik under början av 1860-talet hade fått avsedd effekt. Människorna i trakten fortsatte oförtrutet att skatta Bredarör på sten. När den norra pirarmen nere på Kiviks fiskeläge byggdes 1896 lade man ut en temporär järnvägsräls som fraktade sten från röset till hamnen. Obekräftade uppgifter gör gällande att en bit av en dolk- eller svärdsklinga i brons skall ha påträffats ”under stenslagning vid Kiviksgraven samma år”. Uppgifterna har aldrig kunnat bekräftas. Det finns även en muntlig uppgift om att professor Fritz Areschoug på Äsperöd utförde en arkeologisk undersökning i det stora stenröset runt hällkistan på 1880-talet. Han skulle då ha ”anträffat ett väl arbetat bronsarmband”. Inte heller det föremålet har bevarats till våra dagar.

Bredarör användes även för andra ändamål. Konstnären Karl Aspelin (1857–1932) lär exempelvis ”i många år (1880-1890-talen) haft en ateljébyggnad av trä uppförd inom fyrkantens västra hörnområde” strax intill hällkistan.

Från Schnittgers besök på Kivik.

Riksantikvarien agerade så småningom på Lindfors brev genom att sända ned antikvarien Bror Schnittger till Kivik som fann Bredarör i ett tämligen bedrövligt skick. Behovet av en ny restaurering av det falnande röset, den fjärde i ordningen, var uppenbar. Gravrummet förstärktes med cement och taket lagades temporärt i väntan på en stundande restaurering. I samma veva gjordes en dokumentation av gravrummet av R. F. Lindblad. Dokumentationen visar att häll 5 hade dolts av Nilssons restaurering från 1861. Häll 1 var ersatt av en nisch så att den skulle kunna återbördas om den mot förmodan skulle återfinnas. Syftet med dokumentationen var att den skulle ligga till grund för den kommande restaureringen. Då det saknades ekonomiska medel för detta storslagna företag, kom arbetet att skjutas upp gång på gång. Först 1931 kom myndigheten i Stockholm till skott.

R. F. Lindblads dokumentation.

Mycket av orsaken bakom Bredarörs prekära tillstånd stod att finna i samtidens förändrade landskap. I takt med moderniseringen av Sverige kunde allt färre människor livnära sig som bönder och fiskare, varför de övergav landsbygden för de allt mer hägrande och tätbefolkade städerna. Samtidigt startades en omvänd motrörelse där fiskeläget på Kivik kom att förvandlas till en populär semesterort. Bad- och sommargäster blev nya begrepp. En annan anledning till det miserabla tillståndet var att det inte fanns någon lokal tillsyningsman som hade till uppgift att värna om fornminnen som Bredarör. Den statliga organisationen för kulturminnesvård var i det närmaste obefintlig och vilade allt som oftast på frivilliga krafter.

Som vi skall se i det följande var det inte alltid som de personer som engagerade sig för att öka kunskapen om forntiden och värna om fornminnen möttes med välvilja i sin hembygd.

Handlare Holm på Kivik

Anders N. Holm (1865–1939) har beskrivits som ett Kiviksoriginal. Det florerar fortfarande lustiga historier om honom bland kivlingar. Få människor känner dock till hans stora passion och långvariga engagemang för Bredarör. Holm var inte född på Kivik utan gifte sig till hus och hem. Han är känd för att han ägde Kristianstads läns första automobil, vilket väckte stor sensation men också en påtaglig rädsla inför den nya teknologin. Det påstås att fru Holm alltid hade med sig en liksvepning i bagaget då hon var ute och åkte med sin man.

”Gaser”

På Kivik var Holm mest känd som ”handlare Holm” eller ”Gaser” (alternativt ”Gäser” eller ”Gasaren”). Hans binamn kom sig av en uppfinning som han konstruerat för att spara fotogen. Fabrikör Holm var född. Det rörde sig om ett acetylengasverk som huvudsakligen var konstruerat för innebelysning och för att spara fotogen under första världskrigets ransoneringstider. De små och portabla gasverken bestod av ett plåtkärl som laddades med karbid. Däröver återfanns en vattenbehållare med en droppanordning. När karbiden reagerade med vattnet uppstod den eftersökta gasen. Eftersom Holms uppfinning hade en benägenhet att spränga sig själv i luften, placerades apparaten oftast i en källare eller i ett uthus. Härifrån leddes gasen igenom ett rör till lampor inomhus, vilka var försedda med en specialtillverkad brännare.

Handlare Holms gasverk.

Idén var visserligen genialisk men farlig. Fler än ett gasverk exploderade. Förödelsen vid olyckorna var stor, hus jämnades med marken. Än idag florerar det muntra historier bland kivlingar om hus som sprängdes av Holms mackapär. En omtalad episod, som jag stött på i olika källor och fått återberättad från skilda informanter, var när Janne Johnssons hus sprängdes i luften. Det lär ha skett 1921. Explosionen hördes på hela Kivik. Folk strömmade genast till för att beskåda förödelsen. Huset hade förvandlats till en ruin. Kvar på farstun stod ett par tofflor vilket tolkades som att Johnsson var sprängd i luften. Lyckligtvis var han inte hemma när olyckan inträffade. Efter denna händelse var det ingen som vågade använda sig av Holms uppfinning.

Det går fortfarande att återfinna varningsskyltar gjorda av Holm i en del hus på Kivik.

Kungagravens beskyddare

Holm var känd som en ivrig fornsakssamlare. Han köpte utan att tveka upp forntida föremål och mynt som traktens bönder träffade på. Holm behöll de saker han fann intressanta och sålde vidare dem han trodde sig kunna tjäna en hacka på. Efter att flyttat till Kivik ökade hans forntidsintresse. Orten hade startat sin förvandling till en av Österlens mest välbesökta badorter. Av naturliga skäl sökte sig de solstinna badgästerna till Holms handelsbod. Inkomsterna ökade och efter en dag med sol och bad ville de gärna förlusta sig. Bredarör blev ett givet besöksmål. Det dröjde inte länge innan Holm, på eget initiativ, började visa upp det sägenomspunna monumentet för lekt som lärd.

Med tiden kom Holm att bygga upp en ansenlig fornsakssamling. Han avdelade till och med ett separat rum i sin bostad för fynden. Det utvecklade sig efter hand till ett litet arkeologiskt museum. Här förevisades allt och inget, från flintyxor från stenåldern till mynt från historisk tid. Hit fördes ett antal portabla skålgropsstenar som Holm funnit i omgivningarna, vilka han förevisade i sin trädgård. Här såldes de första vyerna och den första guideboken om Bredarör som tagits fram på Holms initiativ. Mot en mindre summa ordnade han guidade visningar av monumentet och de omkringliggande fornlämningarna. Inom kort blev Holm känd som ”Kungagravens beskyddare”. Om somrarna spenderade han hela dagar vid Bredarör där en famös egenhändigt tillverkad skylt tillkännagav att: ”Vårdaren träffas på andra sidan graven”.

Holms engagemang för Bredarör startade tämligen omgående efter det att han flyttat till Kivik 1907. Enligt egen utsaga kom det människor var dag för att besöka Bredarör. Själv omnämner Holm monumentet som ”Kungagrafven”. Mycket talar för att det var Holm som är upphovsmannen till det nya epitetet. Den äldsta källan jag funnit där namnet används är ett brev från Holm till riksantikvarien som är daterat den 1 maj 1910. Holm påtalar där att taket nu var ”alldeles affallen så att regnet slår ned i grafven och förstör inristningarna”. Kungagraven omnämns till en början inom citattecken men med tiden kom det anakronistiska begreppet att accepteras och bli en del av monumentets biografi. Än idag är fornminnet kort och gott skyltat under namnet ”Kungagraven”, något som jag tror att Holm skulle ha uppskattat.

I samma brev ber Holm att få 93 kronor för att laga taket över det smyckade gravrummet, vilket riksantikvarien avslog. Det var det första brev som är bevarat där Holm ber om ekonomiska medel för att rusta upp, hägna in, eller på annat sätt skydda sin Kungagrav. Fler brev följde. Entreprenören Holm fick inte binamnet Kungagravens beskyddare för intet. Han skrev brev efter brev och bad om medel för att restaurera Bredarör. Han ville hägna in graven med en ogästvänlig hagtornshäck och skydda den mot okynnes vandalism; han ville fridlysa och skylta upp; skaffa fram vyer och vägledningar; han ville genomföra målinriktade inventeringar för att kunna skydda fornminnen i omgivningarna runt Bredarör; och han föreslog målinriktade undersökningar för att öka den arkeologiska kunskapen om bronsåldern i trakten.

Till en början mottogs de privata initiativen med stor välvilja av riksantikvarien och antikvarierna vid Statens Historiska Museum i Stockholm. Men allt eftersom den svenska kulturmiljövården professionaliserades kom Holm att bli en nagel i ögat på den nya tidens tjänstemän. Den största anledningen tycks ha varit att han ville ha betalt för sitt engagemang, och när han inte fick det, så var Holm inte sämre än att han uppfann andra sätt att dryga ut sin inkomst.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.