Jakten på de försvunna hällarna

Av allt att döma var det handlare Holm som guidade Schnittger till Bredarör sommaren 1907. Han framskymtar i kavaj, väst och vit krage på den senares fotografier. Enligt uppgift kom han själv att ombesörja och bekosta den temporära lagningen av taket över gravrummet. Han hägnade också in området vid detta tillfälle. Tre år senare var överbyggnaden återigen i behov av en restaurering. Holm var enveten, ja till och med påstridig. Brev efter brev skickades med begäran om medel till att rusta upp monumentet. I juni 1911 bad han om medel för att sätta upp ett galvaniserat plåttak över gravrummet:

”Grafven besökes nästan hvarje dag året om af folk från när och fjärran äfven från utlandet och kan för den skull ej få förfaras utan måste skyddas för att kunna bibehålla sitt antika värde”.

Till sist veknade riksantikvarien och bifallde Holms enträgna begäran om att få lägga ett nytt tak av zink över Bredarörs gravrum.

Året därpå var professor Otto Rydbeck (1872–1954) från Lunds universitet på visit. Han skulle studera ett antal ”stenar från en riven bakugn” som Holm trodde var någon av de förlorade hällarna från Bredarör: häll 1, som Sjöborg återfann delar av, eller häll 8 som ännu saknades. Till Holms stora besvikelse konstaterade Rydbeck att de misstänkta hällbilderna bara var ett ”rent geologiskt fenomen”. Efter sitt besök föreslog Rydbeck för riksantikvarien att Holm skulle få sätta upp ett hänglås på den nya ”lådan” för att skydda hällbilderna. Anledningen var att ”okynniga dilettanter” hade ritat ”på den vackraste af hällarna” med krita. Han tillade att: ”Grafven besökes af ofantligt mycket folk, så nog är den i fara”.

Riksantikvarien bifallde och Holm verkställde. Låset kom på plats men frågan uppstod genast var nyckeln skulle förvaras. Holm åtog sig villigt uppdraget varpå han på eget initiativ började ta ut en mindre summa för besväret att låna ut nyckeln eller att låsa upp takanordningen för att de fascinerande hällbilderna skulle kunna beskådas.

Jakten på de försvunna hällarna gick vidare. Holm var vaksam. Varje byggnation i kivikstrakten följdes med största nyfikenhet. I ett brev från april 1913 meddelade Holm myndigheten i Stockholm att han funnit ännu:

”… en sten fullt besatt med tydliga runor och antagligen tillhörande Kiviksmonumentet, s k Kungagrafven. Stenen har legat i en bakugn tillhörig Fiskhandl S Lundberg härstädes, som nu blivit nedriven och skulle lagts till brunnssten.”

Riksantikvarien skickade genast en antikvarie till Kivik men återigen grusades Holms förhoppningar. Det visade sig till och med att Holm inte ens visste hur de smyckade hällarna som han letade efter såg ut.

I maj samma år bad Holm om pengar för att ansa Bredarör från lövträd. Riksantikvarie Bernhard Salin (1861–1931) for själv ned från Stockholm för att på ort och ställe skapa sig en bild av fornminnets tillstånd. Besöket resulterade i att Holm återigen hägnade ”hela området” och försåg monumentet med en grind där han lättare kunde ta betalt för sina tjänster. Kostnaden uppgick till 108 kronor.

Det är utan tvekan att Holm tog sin uppgift på fullaste allvar. Han noterade varje övergrepp på traktens fornlämningar och upplyste riksantikvarien om förslag för att förebygga framtida åverkan. I november 1913 framställede han en begäran om att få måla upp hällbilderna ”med röd vattenfärg” så att besökarna lättare skulle kunna se dem. För det ville han bara ha 12 kronor. Han föreslog också en ny takanordning för 176 kronor för att besökarna lättare skulle kunna betrakta hällarna, samt att han mot 20 kronor per år skulle se till att gräset slogs och att grenar och annat skräp togs bort. Vidare ville han ”trycka plakat inom glas som kunde placeras inom området” så att besökarna kunde få information om monumentet. Sist men inte minst föreslog han en gästbok där besökarna kunde få skriva in sitt namn. Han var själv villig att ta ansvar för att förvara information och gästbok hemma hos sig så att de inte utsattes för åverkan.

De flesta förslagen avslogs men Holms brinnande engagemang ledde till att han blev utsedd till officiell tillsyningsman över Bredarör i december 1913. Han föreslog genast nya åtgärder, bland annat att en hagtornshäck om 900 plantor anlades runt röret så att besökare inte skulle kunna smita in utan att betala avgift. Kostnaden om 47:50 kronor avslogs.

I juni 1914 anmälde Holm flera ”okynnes” förstörelser av träd, åverkan på det omgärdande stängslet och på taket över graven – ”som borde stäfjas”. Han efterlyste en officiell fridlysning av Kungagraven: ”På grinden borde en tavla anbringas som tillkännagav att området var statens och åverkan åtalas”. Förslaget resulterade i en kungörelse om fridlysning av Bredarör som sattes upp på en tavla invid monumentet.

1914 års kungörelse.

Samma sommar tillverkade Holm en ”vy över området som jag på många badgästers uppmaning låtit reproducera”. Vinsten av vykortsförsäljningen gick ohämmat till handlare Holm. Hösten 1914 återkom han med förslaget om en hagtornshäck runt Bredarör vilket nu beviljades.

Holms vy.

I januari 1915 skrev Holm att han återigen fått tag på tillförlitliga uppgifter om de försvunna hällarna. Denna gång sade ryktet att någon av dem skulle vara inmurad i bakugnen i Holms eget hus. För 200 kronor skulle murstocken kunna rivas och en ny byggas upp, allt till vetenskapens gagn. Det föreslagna beloppet godkändes och i mars 1915 skred man till verket. Till Holms glädje påträffades en 120 gånger 85 centimeter stor häll som var 12 centimeter tjock. Holm blev lyrisk och föreslog genast att en ny restaurering av Bredarör skulle genomföras med den nya hällen infogad på sin rätta plats, men till hans stegrande förtret gick det inte att återfinna några inknackade bilder på hällen. Holm tog 18 kronor för besväret att ha ”besiktigat hällen”. En ny murstock fick han på köpet.

Idag är det svårt att avgöra om det var illasinnade personer på Kivik som drev gäck med Holm och som spred ut det osannolika ryktet, eller om det var Holm själv som helt enkelt såg en möjlighet att få en ny murstock bekostad i sitt hus och att det var han som drev gäck med myndigheten i Stockholm. Troligen ligger sanningen där emellan. Det är heller inte helt otroligt att hällen som påträffades i Holms bakugn kom från Bredarör. Storleken är jämförbar med de bevarade hällarna. Det kan exempelvis ha rört sig om en av de takhällar som Linné omnämner och som Hilfeling avbildade 1775, eller varför inte en gavelhäll till den smyckade hällkistan.

”Trägen vinner.”

Hursomhelst, Holms ändlösa sökande efter de förlorade hällarna skapade en medvetenhet i bygden om att uppmärksamma byggnadsarbetare kunde tjäna sig en extra hacka. Och som det heter: trägen vinner. I slutet av mars 1915 kunde Holm triumferande meddela riksantikvarien att tre fragment av häll 8 påträffats. De återfanns vid rivningen av en mur vid den av Sjöborg utpekade Äsperöds kvarn som ligger cirka 400 meter söder om Bredarör. Holm själv var dock omedveten om sammanträffandet. Riksantikvarien skickade omgående Gustaf Hallström till Kivik som återfann ytterligare två fragment av samma häll, sammanlagt fem stycken. De tre arbetarna som meddelat Holm sin upptäckt belönades med 10 kronor var och Holm med 64 kr och 15 öre för ”sina utgifter”.

Fyndet av den fragmentariska häll 8 var viktigt, bland annat för att den ger stöd åt Sjöborgs efterforskningar. Därmed kunde äldre dokumentationer bekräftas, vilket är av vikt för vår förståelse för den ännu ”försvunna” häll 1. Vissa detaljer på de äldre dokumentationerna av hällen kunde nu bekräftas medan andra fick korrigeras. Det verkar exempelvis som att det är fem antropomorfa figurer till höger om ”kitteln” istället för fyra som återges på Nilssons dokumentation från början av 1860-talet.

Upptäckten av den försvunna hällen väckte stor uppståndelse på Kivik. Människor blev intresserade. Holm blev själv mycket upprymd över sin viktiga upptäckt och började genast planera för en stundande restaurering av Bredarör. Kommunalordföranden A. Persson på Kivik var invigd i planerna och undrade via sin bulvan när ”denna byggnad över graven blev en värklighet”. Holm diskuterade tanken om ett ”litet museum vid Kiviksmonumentet” brevledes med företrädare för Statens Historiska Museum. I samma brev efterlyste Holm en ”ledsagare” för besökare och föreslog ett utökat arvode om ”100 kronor årligen för fullständig tillsyn över graven”.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.