Handlare Holm som social aktör

Av bevarade historier och historiska källor framgår det tydligt att Holm var en tämligen kontroversiell och illa ansedd person i sin hemtrakt. Hans snillrika gasverk som exploderade kan ha varit en anledning, hans sällsamma forntidsintresse en annan.

Parallellt med att Holm fick utökade maktbefogenhet över Bredarör började ett allmänt missnöja spridas bland kivlingar. Varför skulle det smyckade gravrummet vara låst? Var det rätt av Holm att ta betalt för att låna ut nyckeln eller för att visa upp detta ärevördiga fornminne för besökare? Hans envetna jakt på de försvunna hällarna bidrog säkert till att Holm kom att betraktas med oblida ögon. Gång efter annan framgår det av brev till myndigheten att hans försök att värna fornminnen från förstörelse möttes med oförstående av kivlingar.

Hallström, som av och till spenderade sin tid i området mellan 1915 och 1931, skrev exempelvis i sin dagbok från sommaren 1931 att:

”Det är ganska egendomligt att se och höra hur Holm är hatad och ”dömd” av alla människor. Ännu har jag ej träffat någon som har ett enda gott ord att säga om honom. Först när jag framhåller att vad ”graven” beträffar har han dock gjort en del, lämnas motvilligt erkännande, men det märks att det mer är av artighet mot mig.”

Trots att Holm var ”påstridig” och hade en (o-) ”vana att ta munnen full av självuppskattning” kunde Hallström aldrig ”bli riktigt förbannad på den karlen” eftersom han hade ”något kraftfullt över sig”.

Genom Holms bevarade korrespondens till myndigheten i Stockholm träder det fram en bild av en omstridd karaktär som personer i trakten gärna drev gäck med. Ett exempel är det smått osannolika ryktet om att någon av de försvunna hällarna från Bredarör skulle ha varit inmurad i murstocken i hans egen bostad. Någon häll med inknackade bilder påträffades naturligtvis inte, vilket säkert väckte munterhet på orten men missnöje i Stockholm.

Även värnet av fornlämningar väckte Holms beskyddarinstinkter. Brev efter brev avgick från Holm till Stockholm där behovet av en uppsyningsman påtalades. Många gånger vittnar han om att hans engagemang ”utmynnade i skratt” från traktens befolkning. Till slut gav myndigheterna med sig och 1913 utsågs Holm till tillsyningsman över Bredarör. År 1914 blev han riksantikvariens lokala ombud.

Under 1900-talets början började kulturturismen ta form. Här Max von Sydows far på besök i Kungagraven.

Holms stigande maktbefogenheter över Bredarör och traktens fornlämningar väckte inte enbart positivt gensvar. Folk gjorde narr av honom genom att låtsas vilja besöka Kungagraven i tid och otid. Holm var då tvungen att stänga sin handelsbod och följa med och låsa upp den sinnrika takanordningen över det smyckade gravrummet. När han var åter vid handelsboden, stod där en ny spefull yngling som absolut ville förkovra sig i bronsålderns dolda mysterier. Så var cirkusen igång. Holm ville därför inskränka var persons besök till ett per år för att slippa ”gå narr och åtlöjje blefvo följden”.

Det är uppenbart att ortsbefolkningen såg med oförstående på hur Bredarör inhägnades och försågs med lås, samt hur ansvaret för nyckeln till traktens forntidsunder tilldelades Holm. I ett brev från 1915 från kommunalordförande A. Persson till riksantikvarien heter det att:

”På mångas begäran får jag härmed göra förfrågan huruvida det är med Edert tillstånd, att tillsyningsmannen vid Kungagrafven i Kivik, N Holm, uppbär afgift med 50 öre af hvarje person som besöker nämnda graf. Besökare af graven förmena nämligen att besöken är afgiftsfria och att det är Holm som för egen del uppbär nämnda avgift”.

Holm var uppenbarligen pressad då han svarade på anklagelsen:

”Herr Hallström ansåg då för bevarandet av monumentet det vore säkrast låta besökare åtföljas av någon gubbe eller gumma och att de fingo till denna erlägga en frivillig avgift av t ex 25 öre per person. Detta förslag ansåg jag vara tillräckligt skydd för graven, men då det ej stod att få någon gick jag alltid själv med. Det visade sig att besökare inte nöjde sig med att se i graven utan ville hava fullständigt reda på forskarnas åsikter. Jag omtalar då de tydningar Prof. S Nilsson, Montelius m fl i skrift anfört, samt dessutom visa Penninggraven och huslämningarna i Ängakåsan och hava då några icke alla frivilligt honorerat mig med 50 öre samt därjemte uttalat sin tacksamhet för mitt tillmötesgående, så förvånar det mig att någon efteråt kommenterat detta högt hälst då det ofta händer att en ensam person vill se fornlämningarna. Många personer har jag dock visat dessa fornlämningar utan att hava erhållit ett öre, enär jag icke fordrar någon avgift, men då någon frågar vad jag brukar få, säger jag 50 öre.”

Holm försvarade sitt agerande med att hans förslag om en årlig avgift om 100 kronor ”för fullständig tillsyn över graven” lämnats utan åtgärd av myndigheten.

Klagomålen mot Holm fortsatte varför riksantikvarien kände sig manad att falla till föga och ge honom ersättning för sitt arbete. Samtidigt författades en mer handfast ”Instruktion för Vårdaren af Kungsgrafven i Kivik” där det står att vårdaren är skyldig:

1) Att handhafva och ansvara för nyckeln till grafven.

2) Att efter anhållan därom hålla grafven afgiftsfritt tillgänglig för allmänheten, dagligen mellan kl. 1–5 e.m. från tiden 1 april–1 okt.

3) Att tillse att grafven aldrig öppnas eller hålles öppen utan att vårdaren eller inför honom ansvarig person är närvarande.

4) Att äfven på andra tider af dagen och året hålla nyckeln åtkomlig för forskare, som förete tillstånd därtill från riksantikvarien.

5) Att tillse hufven öfver grafven och dess lås jämte stängsel kring området och göra anmälan då lagning däraf blir nödvändig.

6) Att hålla området snyggt och fritt från skräp af alla slag grenar, ris, papper, m.m.

7) Att inom området besörja gräsets slagning och bortforslande två gånger om året.

Att öka kunskapen

Vad vi ser här är en allmän erfarenhet som följer efter det att fornlämningar tillgängliggjorts för den kunskapstörstande allmänheten, vare sig det rör sig om enskilda monument som Bredarör eller upphöjda världsarv. Åtgärder som syftar till att visa upp fornminnen för allmänheten leder allt som oftast till ett ökat intresse och att besökarna strömmar till, vilket i sin tur leder till ökade krav och åtgärder för att möta besökarnas förväntningar. Holms restaurering av taket 1907 följdes av ett alldeles rimligt krav att få betalt för hans arbete. Det ledde till fler besökare och ökad skadegörelse, vilket föranledde nya åtgärder som inhägnader, grindar, lås och behov av att någon vakade över fornlämningen. Det ena gav det andra.

Behovet av information om fornlämningen i form av ”en ledsagare” blev tydliggjord i denna dialektiska process. Holm slukade vetgirigt allt som stod skrivet om graven, främst vad Nilsson och Oscar Montelius skrivit i frågan. Han sökte också själv aktivt efter källor. I augusti 1916 kunde han meddela Vitterhetsakademin att han funnit 1748 års rättegångsprotokoll och en del folkliga traditioner om Kungagraven. Den förra källan är mycket viktig eftersom den omnämner förlupna föremål som påträffades i Bredarör sommaren 1748. Holm publicerade sitt fynd i facktidskriften Fornvännen året efter. Han skrev även flera tidningsartiklar för att sprida intresse och ljus över Kungagraven.

Holm förmedlade sitt fynd av 1748 års rättegångsprotokoll till Arthur Nordén då han besökte Kivik. Nordén var en energisk och enveten forskarbegåvning som var snar från tanke till handling. Uppmuntrad av Holms efterlysning av en ledsagare skrev Nordén en skrift som lyfte fram Bredarörs betydelse för vår förståelse av bronsålderns hällbilder: Bildgåtan i bronsåldersgraven vid Kivik – en nyckel till hällristningarnas problem från 1917. Tryckningen av häftet bekostades av Holm. Han skötte försäljningen och tog hovsamt hand om förtjänsten.

Nordéns häfte är bland de äldsta guideböckerna som givits ut om ett enskilt fornminne i Sverige. I skriften återger han uppgifterna om de upphittade föremålen från 1748 års rättegång och sätter in hällbilderna i ett gravmagiskt sammanhang. Boken blev populär och försäljningen gick bra. Det fanns uppenbart ett stort behov av dylika skrifter.

Ett av gravfälten i Bredarörs närområde som restaurerades på Holms initiativ.

Nordén hade först försökt publicera sina betraktelser som en artikel i Fornvännen, men redaktör Schnittger refuserade bryskt hans gravmagiska tolkning som gick stick i stäv med hans egen syn på hällbildernas betydelse. Trots det blev Nordéns skrift stilbildande för Vitterhetsakademins vägledningar till fornminnen i Sverige i deras serie Svenska Fornminnesplatser. Första numret utgjordes av en omarbetad version av Nordéns skrift. Den gavs ut 1926 och trycktes sedan om i omarbetade versioner 1930 och 1942. Senare upplagor av vägledningen följer Nordéns. Ofta till punkt och pricka.

En annan sak som Holm gjorde för att sprida kunskap om Bredarör var att verka för skydd och restaurering av fornlämningarna i området. Flera gånger fick han rycka ut och rädda gravar som höll på att förstöras. År 1915 stoppade han förstörelsen av den skålgropsprydda monoliten från Penninggraven på gravfältet Ängakåsen. När ryktet nådde Holm om att man slagit itu monoliten för att göra makadam telegraferade han genast till riksantikvarien. Svaret kom omgående varpå Holm kunde rädda stenen till eftervärlden. Han räddade också ett flertal brandgravar som påträffades strax öster om Bredarör, vilket vi skall återkomma till.

Exempel på forninventeringskarta som Holm tog fram.

Holm förespråkade tidigt att skapa ny kunskap om Bredarör och fornlämningarna i omgivningen genom målinriktade inventeringar och utgrävningar. Det gällde främst gravar som höll på att förstöras men han ville även undersöka de husgrunder som ligger på det närbelägna Koarum. Flera propåer lades fram innan en av huslämningarna undersöktes 1921 av Ture J. Arne (1879–1965). År 1924 fick Holm till stånd en restaurering av skeppssättningen på Ängakåsen som utfördes av Folke Hansen. År 1927 ansåg Holm att det var nödvändigt att göra om den.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.