”Kiviksmonumentets bildskrift – vårdarens tydning”

Vilka tankar gjorde sig då Holm om det märkvärdiga monumentet med sina fantasieggande hällbilder? I en tidningsartikel från den 1 maj 1920 har Holm sammanfattat sina tydningsförsök:

”Alltsedan Kungagrafven i Kivik vid midten af 1700-talet påträffades ha forskare och icke forskare sysslat med inskriftens tydning. Nära ett hundratal olika tydningsförsök äro redan utkomna från trycket. Alla anses dock af fackmän som gissningar, och många hålla före, att ingen lefvande kan rätt tyda bildgåtan. De flera hundra personer, som årligen besöka grafven, ha alla önskat få se vårdarens tydningsförsök i tryck”.

Efter att beskrivit gravrösets storlek gick Holm in på bildernas tydning:

”Större delen af dem, som sysslat med tydningen anse, att skriften skall läsas som hebreisk skrift, från höger till vänster och börja på yxstenen som här har n:r 4 [läs häll 1], samt att bilderna skulle föreställa strider, segrar och grafläggning etc.

Under de tolf år jag varit grafvens vårdare och fått redogöra för de talrika skaror, som årligen komma på besök, ha mina tydningsförsök afhörts med intresse. Stenen n:r 1 har två hjul med ekrar [häll 4]. Hjulen föreställer solen. De tänkas bilda hjulen på en vagn, dragen af hästar. Zigzag och dubbelstrecken öfver och under föreställa jorden. Å n:r 2 synes öfverst två hästar som här ha blifvit vända mot solen, men i grafven äro de ställda mot söder och vända från solhjulen och hafva till uppgift att draga solvagnen om dagen [häll 3]. De nedersta hästarna utföra arbeten om natten. Stenen n:r 3 har ett fartyg, jämte besättning [häll 2]. Detta fartyg för både solen och den döde öfver hafven. Å n:r 4 har hällristaren tecknat åskan. Yxorna föreställa åskviggen eller dundret samt spjuten blixten som träffar fartyget eller håller sig öfver hafvet [häll 1]. Å stenen n:r 5 har solen nästan gått ned och månen synes öfverst [häll 6]. Månen är äfven avbildad som hjul på en vagn. Öfverst å sjette stenen synas fyra män, som varit utsända för att se efter solen, och efter dem följer solvagnen med körkarl dragen och uppburen af hästar [häll 7]. Nederst synes en procession af åtta beslöjade kvinnor, som företrädes af en dansande individ med rökelsekar i händerna. Å sjunde stenen firas offerfest åt solguden, som varit dem bevågen att återskänka solen [häll 8]. Kvinnornas uppgift vid offerkitteln är, liksom musikanternas, att genom skrän och tjut fördunkla klagan af de personer, som synas nederst å stenen och hvilka skola offras.

Bilderna föreställa symboliskt den dödes färd till Valhall. Hällristaren har på stenen n:r 1 tecknat åkdonet, hvarpå den dödes själ skall färdas öfver land och haf. På n:r 2 synes huru hästarna fullgöra detta på land samt å n:r 3 fartyget där själen föres öfver hafvet. Å n:r 4 synas farorna under färden, å n:r 5 huru målet för resan närmar sig, å n:r 6 resans lyckliga resultat samt tillredelserna och å n:r 7 fröjderna i de sälla boningarna.

I Kiviksgrafvens bilder finnes ingenting som tyder på strider eller död, såsom fallet är med hällristningarna i bohusländska skärgården, där den döde förlorat armar eller ben samt lagts i kista, vanligen i fartyg. Dessutom förekommer å de sistnämnda ristningarna yxbärande män samt fartyg som vända kölen uppåt.

”Villfarelsestenen” från Villfarna.

Ingenstädes har påträffats några hällristningar, som likna Kiviksgrafvens, utom på en sten från Villfarhögen söder om Simrishamn. Denne är försedd med liknande åkdon och körkarl som här å n:r 6 äro afbildade samt några fartyg, äfvensom flera skålgropar, hvarför denna sten legat å grafhögen. Denna märkliga sten förvaras nu i Lunds historiska museum.”

Sven Nilssons inflytande märks tydligt. Holms tydning minner också starkt om skolade arkeologers tolkningsförslag idag, men mer om det senare.

Grus i maskineriet

Efter första världskriget blev relationen mellan Holm och myndigheten i Stockholm allt mer ansträngd. Holm föreslår hela tiden dyrbara förbättringar och upprustningar av Bredarör, han förmedlade köp av fornsaker och ville gång på gång omförhandla ersättningen för sitt uppdrag. I januari 1926 skrev han att:

”För min del önskar jag bliva befriad från detta uppdrag den 1 maj i år, då den lilla ersättningen inte i någon mån motsvarar det tvång och fordringar som allmänheten ställer på mig.”

De krävande visningarna, som ofta började åtta om morgonen och pågick tills efter nio om kvällen, hade tagit ut sin rätt.

De flesta brev handlar om pengar som skall gå från centrum till periferin. I takt med att Holms ersättning ökade blev myndigheten allt mer misstänksam mot honom och angelägen att kräva in pengar som han tjänade på alla sina små sidoprojekt: försäljning av vykort och vägledningar, alla guidade visningar, et cetera. På ett brev från 1922 från Holm till riksantikvarien har en tjänsteman skrivit ”Vart går de avgifter som upptagas av förevisaren”. Från och med 1926 avkrävde myndigheten i Stockholm statistiska redovisningar över antalet besökare av Holm som upprört försökte slingra sig ur den uppkomna situationen. Myndigheten började allt mer att betrakta Holm som ett problem och Holm uppdagade också allt fler baksidor med sitt tidskrävande och underfinansierade uppdrag. I samma veva skrev han:

”Med stort intresse har jag ända sedan 1907 visat Kungagraven för flera tusen personer från in- och utlandet, som under dessa 18 år besökt fornminnet. Med de besökandes fordringar har med åren stegrats så våldsamt att de icke allenast fordra att jag skall hålla mig hemma, utan ögonblickligen följa med då de i bil stanna utanför min bostad, vilket gör att jag många gånger fått lämna middagsbordet. Vid graven fordras fullständigt föredrag om densamma, samt sedan visning av de närliggande fornminnena. Då här icke finns någon kvalificerad ställföreträdare, som besökare nöja sig med måste jag hålla mig hemma och detta för uppoffrande för den lilla ersättningen. Jag inser nog att landets viktigaste fornminne då måste stängas för allmänheten, vilket leder till deras obeskrivliga raseri, då man betänker att folk vågar långa dyrbara resor för att få se graven.”

Det fanns ett ökande missnöje med Holm över alla de faktiska och imaginära fornlämningar han fann i Bredarörs närhet; gravhögar och vägar som ledde fram till graven, en källa invid monumentet, och så vidare. Varje påstådd fornlämning krävde en granskning av en sakkunnig antikvarie vilket föranledde allt fler och allt tätare besök till Kivik. Allt som oftast rörde det sig om naturbildningar. Missnöjet växte.

Från och med världsfreden 1918 blev Holm allt mer hetlevrad och påstridig. Propå efter propå går till Stockholm där Holm efterlyste inventeringar, utgrävningar och en restaurering av Kungagraven. Holm tog sig friheten att förhandla med Vitterhetsakademin för klienters räkning då inköp av mark av Ängakåsen och Koarum var aktuella under 1920- och 1930-talen. En annan anledning till det eskalerande missnöjet var Holms många privata projekt för att öka kunskapen om Bredarör. Han föreslog bland annat att en systematisk inventering av fornlämningarna i området skulle genomföras. Den var viktig för att värna fornlämningarna i trakten hävdade Holm:

”För några dagar sedan påträffade jag å Hvitaby ägor en där fornlämning lik Wallarör, men hvars hela väldiga stenkummel blifvit sönderslagen till väglagning och bortförd. Det enda återstående minnet utgör af stenar hvarpå hela det väldiga kumlet sönderslagits. Då länsman inte har ringaste intresse för fornlämningar, hvilket jag genom vittnen kan styrka, att han i telefon till arbetarna som 1915 värkställde den rysliga sönderslagningen av Penninggrafstenen yttrade att det inte var så farligt utan endast som jag var viktig, oaktat jag med Riksantikvariens telegram kunde visa att förödelsen var brottslig. Under sådana förhållanden då man har ordningsmakten emot sig, är det inte lätt att få respekt för fädernes minnen och äro dessa som inom ett litet område vart så talrika snart förstörda.”

När medel för inventeringen uteblev ordnade Holm arbetet utan ersättning: ”Kartan utarbetar jag af inträsse och kostnadsfritt tillställer akademien”. Det hindrade honom inte att sedan försöka äska pengar från Vitterhetsakademin för sin viktiga insats.

Ett av de omnämnda restaureringsförslagen från 1920-talet.

I februari 1922 var en restaurering av Bredarör nära förestående. Sigurd Curman (1879–1966), som då arbetade vid Kungliga Byggnadsstyrelsen, hade huvudansvaret för företaget men delegerade arbetet till antikvarien T. J. Arne och arkitekten Melchior Wernstedt (1886–1972). Tillsammans utarbetade de ett omfattande och genomtänkt förslag om hur monumentet skulle restaureras. Kostnaden beräknades uppgå till 8000 kronor. Förslaget, som kom att ligga till grund för 1932 och 1933 års restaurering, kom dock aldrig att realiseras. Det avslogs 1923 strax innan Curman utsågs till riksantikvarie. Orsaken var bristande ekonomi. En restaurering var återigen nära förestående 1926 men stupade än en gång på avsaknad av pengar.5 Strax därefter föreslog Holm en insamling för ändamålet, varpå Curman lät meddela att:

”Riksantikvarien sympatiserar med planen att genom någon sammanslutning av intresserade personer skapa den ekonomiska förutsättningen för Kiviksgravens restaurering och framtida vård.”

Brottet

Konflikten mellan Holm i periferin och myndigheten i centrum eskalerade vintern 1928/1929. Efter att avkrävt höjd ersättning för sitt uppdrag till 300 kronor per år valde Vitterhetsakademin att lösa Holm från sin uppgift. Holm fick genast kalla fötter och försökte backa från sina krav men krävde i samma brev att uppdragets arvode höjdes till 350 kronor. Efter några brevvändor där Holm kallade myndighetens uttalanden ”lika dunkla som Johannes uppenbarelse” var relationen allt annan än harmonisk. Holm blev dock kvar som Kungagravens beskyddare över sommaren. Bägaren fylldes emellertid ytterligare på i maj då Holm försökte få 34 kronor för att förbättra faciliteterna för besöksboken. En antikvarie vid myndigheten i Stockholm, av handstilen att döma Hallström, har skrivit ”NIX” över hans brev.

Under sommaren fortsatte klagomålen på Holm att regna in. Skånes hembygdsförbund vägrades bland annat tillträde till Kungagraven då de hade med sig en egen guide. Nya krav på ersättningar, för ekpålar och återplantering av hagtornshäcken till en summa av 26 kronor och 70 öre, en egenhändigt påkallad besiktning av en fornlämning för 35 kronor och flyttandet av hagtornshäcken för att göra plats för biltrafik om 50 kronor, gjorde inte saken bättre. Måttet blev rågat vårvintern 1930 då Holm krävde ersättning för ”sveda och värk” samt för ”förlustaffären” att som privatperson gett ut den första vägledningen till Kungagraven 1917. Under våren fortsatte räkningarna att sändas i allt raskare takt, alla med samma avslutningsfras som allt mer började upplevas som ironi av tjänstemännen i huvudstaden:

Med största högaktning A. N. Holm.

Till slut rann bägaren över. I juni sändes Hallström ned till Kivik och avskedade Holm på ort och ställe. Holm upplevde det som om någon hade ryckt undan mattan under hans fötter. Han blev förkrossad. Hallström skrev hem till Stockholm och berättade:

”Det visade sig, att han med den största olust skilde sig från den befattning, som han skött så många år, och att han icke alls nu insåg nödvändigheten av en förändring. Då hans största bekymmer huvudsakligen var oron för det ofördelaktiga intryck i bygden en förändring skulle innebära, till hans förfång, utlovade jag, att han skulle kvarstå som Riksantikvariens ombud inom sitt gamla område.”

Holm avpolletterades och ersattes av trädgårdsmästaren Abraham Andersson. Sommaren efter var Hallström åter på Kivik för att leda den restaurering som Holm försökt verka för under sina 23 år som Kungagravens beskyddare.

Sorti

Sex dagar efter återinvigningen av Bredarör den 20 juni 1933 belönade Vitterhetsakademin Anders Holm för sina många och långa insatser för Kungagraven genom att ge honom fritt inträde till det nyrestaurerade monumentet under resten av sitt liv. Holm tackade för hedersbetygelsen genom att börja ordna egna guidningar till det återupprättade monumentet där han försökte smussla in hela grupper på sitt personliga frikort. Riksantikvarien i Stockholm fick återigen rycka ut och näpsa sitt ombud.

Efter att fråntagits tillsynen av Bredarör blev Holm en allt mer marginaliserad figur på Kivik. Med avpolletteringen som Kungagravens beskyddare förlorade han den status och legitimitet som hans brinnande forntidsintresse krävde för att verka i bygden. Efter att ha hamnat i klammeri med rättsväsendet ändade han själv sitt liv 1939 genom att dränka sig i Kiviks hamn. Han hoppade från piren som drygt 40 år tidigare hade byggts av sten som hämtats från Bredarör. Omsluten av hav och sten slutade hans liv.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.