Nu var det 1931 – prolog

När Gustaf Hallström (1880–1962) anlände till Kivik den 27 maj 1931 var han en jagad man. Hans ekonomi var i kris, ja han stod på ruinens brant. Därtill var hans ledning av den stundande undersökningen av Bredarör ifrågasatt. Hallströms yngre kollegor vid Statens Historiska Museum ansåg att han tillhörde en privilegierad grupp av äldre antikvarier som inte fullföljde sina åtaganden som statliga tjänstemän. Det äldre gardet var ofta frånvarande och ägnade alldeles för stor del av sin tjänstetid åt privata forskningsprojekt. Under förre riksantikvarien Bernhard Salin var det en del av arbetsuppgiften. Nu var det 1931 och andra tider. Under den nye riksantikvarien Sigurd Curmans ledning, och hans uttalade strävan att skapa en modern folkhemsdoftande statlig myndighet, fanns det inget utrymme för dylika soloprojekt.

Därtill var Hallström känd för att vara alltför sävlig och nitisk vilket gjorde att han hade besvär med att rapportera och publicera sina undersökningar och forskningsprojekt. Han var sedan länge involverad i den delikata uppgiften att publicera Hjalmar Stolpes (1841–1905) världsberömda undersökningar av den vikingatida hamnstaden Birka på Björkö i Mälaren, en nyckel till förståelsen av yngre järnåldern i norra Europa. Arbetet gick trögt. Förutom Hallströms licentiatavhandling från 1913 hade utgivningen gått i stå. Yngre förmågor stod beredda att ta över. Det hade gått så långt att Curman funderat på att avskeda Hallström. Undersökningen av Bredarör var hans sista chans.

Gustav Hallström sommaren 1931.

Allvarligast var att hela hans livsverk höll på att glida honom ur händerna. De senaste decennierna hade han arbetat med att dokumentera och beforska norra Europas hällbilder från stenåldern. Fältarbetet var minst sagt tålamodsprövande och inte minst de geografiska avstånden gjorde att han var tvungen att vara borta flera månader i sträck. Arbetet hade påbörjats när Hallström var 27 år. Nu var han 51.

Uppslaget till sin avhandling hade han fått efter att ha tillbringat några somrar med att dokumentera hällbilder tillsammans med Oscar Almgren i Bohuslän. Därefter hade han bestämt sig för att studiet av norra Europas hällbilder från stenåldern skulle bli hans magnum opus. När första fältarbetet genomfördes hade han precis gift sig med sin hustru Astrid. De besökte Nämforsen vid Näsåker i Ångermanland på sin bröllopsresa midsommaren 1907. Där, på några svåråtkomliga öar i en av Ångermanälvens vildaste forsar, återfinns en av norra Europas största koncentrationer av hällbilder. Hallströms besök höll på att sluta i en tragedi. På väg hem från Notön kapsejsade ekan i de vilda forsarna och det nygifta paret höll på att drunkna. Allt slutade väl men en hel dags dokumentationsarbete gick förlorad.

I efterhand är det lätt att se att Hallström var alltför nitisk i sitt arbete. Efter att ha dokumenterat hällbilderna på smörpapper eller genom avklappningar, förminskades dokumenten och förvandlades till tryckfärdiga klichéer. Hallström gav sig inte med det utan han tog med sig resultatet ut i fält igen för att se hur de tryckfärdiga dokumenten överensstämde med verkligheten. Det fanns alltid detaljer att addera. Därtill upptäckte han nya hällbilder vid sina återbesök. Även dessa bilder skulle dokumenteras. Så var karusellen igång. Nya fynd av hällbilder som gjordes runt om i Norge, Finland, Ryssland och Sverige föranledde nya expeditioner, varpå nya fel i dokumentationerna upptäcktes. Det var och är ett sisyfosarbete att dokumentera hällbilder. Hallström visste allt om det. Han var allt för noggrann och källkritisk. Han kunde inte släppa greppet. Ingen detalj var för liten eller obetydlig. Allt skulle med.

Kollegors tålamod för dylika förseningar brukar vara förlåtande och stort men allt har en gräns. 1927 beslöt en grupp norska kollegor under ledning av professor Anton W. Brøgger (1884–1951) att väntan på Hallströms utlovade arbete var slut. Det var 20 år sedan han påbörjade sitt arbete. De norska kollegorna hade väntat länge nog och de bestämde sig för att starta egna dokumentationsprojekt för att publicera de norska hällbilderna. Arbetet, som kom igång 1929, fördelades på ett flertal yngre hungriga arkeologer som var och en kom att sätta varaktiga spår inom norsk och nordeuropeisk arkeologi: Gutorm Gjessing fick uppdraget att ta sig an hällbilderna i Trøndelag och Nordland, varefter han dokumenterade och gav ut hällbilderna i Skjeberg i Østfold; Johannes Bøe sändes till Vingen i Sogn og Fjordarne; makarna Per och Eva Fett tog sig an hällbilderna i Rogaland och på Lista, och Eivind Engelstad fick i uppdrag att publicera de mesolitiska och neolitiska jakt- och fångstbilderna runt Viken i norra Oslofjorden.

Tämligen omgående hade ryktet om de otåliga norrmännens beslut nått Hallström. När han styrde kosan mot Kivik i slutet av maj 1931 visste han om att de första studierna var avslutade och att böckerna var under bearbetning hos tryckeriet. Flera böcker stod på tur att gå till tryck. Tiden höll på att rinna ut.

Under tiden som hans livsverk höll på att glida honom ur händerna, blev han till råga på allt sänd ned till Kivik för att undersöka det beryktade bronsåldersröret. Det var en delikat uppgift. Han var väl medveten om att den stridbare Arthur Nordén hade gjort allt som stod i hans makt för att befria Hallström från det prestigefyllda uppdraget. Nordén hade stämt möte mellan fyra ögon med både Curman och sin gamle handledare i Uppsala, Gunnar Ekholm, i syfte att befria Hallström från den åtråvärda uppgiften att få undersöka Sveriges mest kända fornlämning från bronsåldern. Nordéns mål var att en gång för alla få möjlighet att bevisa sin teori om hällbildernas gravmagiska funktion. Men det gyllene tillfället gick honom förbi. Frustrerad fick han stå bredvid och se på hur Hallström sändes till Österlen.

Vi anar därför att Hallström förberedde sig noggrant inför den stundande undersökningen. Inget fick gå fel. Inte den här gången. Det var hans sista chans.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.