Nu var det 1931 – sorti

Här slutar Hallström sitt dagboksskrivande och undersökningen ”av Sveriges märkligaste fornlämning” är all. Endast strödda anteckningar följer. Han blir kvar i trakten ytterligare en vecka. Lönnberg gräver i Tittut två dagar varefter han får sin avlöning och far hem. Innan dess kom Nobel på besök från Båstad och de festar runt en kväll i Simrishamn. Därefter är han ensam. Han packar fynd som sänds till Stockholm. ”Begrundar Kiviksproblem och genomgå anteckningar av äldre och yngre datum”. Hallström samlar sina tankar. I lugn och ro gör han avritningar av hällbilderna på de bevarade hällarna. Tanken vandrar av och till sin egen väg. Han njuter av trakten och sällskapet av Cappelin och Mattsson. Han går igenom Cappelins urklippsböcker och anteckningar om Kivik. Lördagen den 11 juli spenderar han ”hela dagen ute vid graven och trakten däromkring”. Vad tänker han på?

Några av Hallströms egna dokumentationer de sista dagarna i Kivik.

Dagen efter far Hallström och Cappelin till Stenshuvud för att se på fornlämningar som Holm upptäckt. De vandrar hem längs stranden till Kivik. Mycket tid ägnas åt att studera de gamla fiskebodarna och andra kulturhistoriska lämningar. Dagen efter fotograferar och dokumenterar han fiskeläget Kivik. Som andra tillfälliga besökare är Hallström frestad att köpa en sommarbostad men hans ekonomiska situation omöjliggör dylika investeringar.

Tisdagen den 14 juli far han åter till Stockholm där hans familj väntar honom. Han tar ett rörande avsked av alla vänner. Cappelin följer med honom till Kristianstad. De far i ett ”underbart väder”. De besöker Christinehov slott. ”Dystert ställe – karolinskt mörkt och kallt – här bor den gamla gumman Piper”. De reser i sakta mak. Gör sig ingen brådska. Det är uppenbart att Hallström funnit en förtrogen och en kamrat. När de till sist når Kristianstad återstod endast ett ”vemodigt avsked av Cappelin”.

Epilog

Någon gång under den tunga vinter som följde skickade Cappelin en dikt till Hallström, ”ett litet kiviksminne från sommaren 1931 från förf.”. Dikten – Kivik – försöker fånga traktens skönhet och närvaron av flydda tider:

Se hemmen, som ligga vid havsstrand och skog

Och dolda bak backarnes krön.

De stannat i minnet, när fjärran du drog

På färder till lands och på sjön.

Och hjärtat har klappat av glädje och lust,

När åter du sett denna kust.

 

I uråldrig tid kommo fäderna hit

Och fingo i trakten behag.

De röjde sig hembygd med möda och slit

För slägten och kommande dag.

I högar och kummel, som än finnas kvar,

De sova sen forntida dar.

 

Här slägtena levat med heder och gått

I kamp emot vågor och vind.

Sin näring ur nyckfulla havet de fått

Som härdat, som brynt deras kind.

Men vågor, som sköljes vår älskade strand,

Tog skatter så tunga ibland.

 

Och saga och sägen, som här haft ett hem,

I skymningens stund kommo fram.

Och jättar och trollen, man viste om dem,

Vad sist man i Skåne förnam.

Fast strävsamt var livet och hårt mången gång,

Det bjöd dock på skämt och på sång.

 

När nejden sig kläder i sommarens skrud

Med toner i lunden och skyn.

Som jublande tärna, som vänaste brud

Vår hembygd då möter vår syn.

Och hjärtat det klappar av glädje och lust

För Kivik, vår härliga kust.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.