Det återuppstådda monumentet

Kiviksgraven, Penninge-graven, Monumentet, Kungagraven, Fyrkanten, Södra Mellby Raä 42 eller Bredarör på Kivik – kärt barn har många namn, tillhör arkeologins kanon. Bredarör är känt för sina fascinerande hällbilder och för att vara ett av norra Europas största gravminnen från bronsåldern. Monumentet har varit omskrivet och debatterat sedan 1748. Det undersöktes sommaren 1931 för att det skulle restaureras. Invigningen av det nya monumentet, den 20 juni 1933, markerar ett slut och en början. Efter att ha diskuterat och debatterat betydelsen av den beryktade forngraven i över 170 år hade Bredarör för första gången undersökts med vetenskapliga metoder med målet att utröna monumentets storlek, ålder och betydelse. Hundratals eller rent av tusentals år av spekulationer förväntades få ett slutgiltigt svar. Det man fann motsvarade inte förväntningarna. Frågorna blev istället, som brukligt vid arkeologiska undersökningar, fler.

Bredarör Innan restaurering.

Det kom att dröja mer än fem decennier innan någon arkeolog kom sig för att beforska det material som den arkeologiska undersökningen tagit fram. Varför?

Den sju veckor långa utgrävningen, som gick av stapeln från slutet av maj till början av juli sommaren 1931, var en av de dyraste arkeologiska undersökningar som utförts i Sverige för att restaurera en fornlämning. Kostanden stannade vid 25000 kronor, en hiskelig summa pengar. Återskapandet av monumentet pågick därefter i två år. Slutsumman för hela företaget stannade strax över 40000 kronor, vilket motsvarar 1,2 miljoner kronor idag. Restaureringen bekostades av den nyinstiftade Gustaf Adolfs fonden för de svenska Kulturminnesmärkenas vård, vars syfte bland annat var att värna och vårda fornminnen från Sveriges förhistoria. Fondens kapital härrörde till stora delar från ett statligt lotteri. Eftersom de spelbenägna skåningarna hade bidragit med mest pengar till fonden, bestämdes det att Bredarör och Glimmingehus skulle bli de första minnesmärken som skulle restaureras.

Båda de skånska monumenten var i skriande behov av upprustning. En av de ansvariga för arbetet, amanuensen John-Elof Forssander, sedermera professor vid Lunds universitet, beskrev Bredarör före restaureringen ”som ett gammalt övergivet stenupplag”. Några decennier tidigare hade det gjutits en cementram över de smyckade gravhällarna. Därefter hade, i tur och ordning, ett halm-, trä- och ett plåttak uppförts som skulle skydda det smyckade gravrummet från vädrets makter och okynniga ungdomars oförstånd. Genom en sinnrik anordning och mot en mindre summa pengar kunde konstruktionen låsas upp varpå hällbilderna kunde beskådas.

1931 och 1932 års restaurering leddes av en handfull herrar under riksantikvarie Sigurd Curmans varsamma ledning. Ett underlag för restaureringen hade tagits fram av antikvarie Gustaf Hallström vid Statens Historiska Museum. Det var han som ledde 1931 års undersökning. Hallströms restaureringsförslag hade kommenterats och utvecklats genom ett samarbete mellan professor Otto Rydbeck och Forssander vid Lunds universitet och Curman. Ansvarig arkitekt var Eiler Græbe från Malmö. Det var de senare herrarnas visioner som kom att materialiseras i det nyuppförda monumentet.

Cementsarkofagen.

Innan restaureringen var färdig hade omkring 5000 kubikmeter sten lagts ovanpå en betongbunker som hade uppförts på plats för att skydda den smyckade hällkistan. Allt som allt rörde det sig om 3847 lastbilslaster med sten, 2365 lass grus och 57 lass jord. Arbetet på Kivik leddes av Forssander och utfördes av rekryter och hantverkare från trakten. De lika svårtydda som enigmatiska hällbilderna kom sedan att skyddas av en dörr gjord av solid koppar.

Arbete pågår.

Det nya monumentet invigdes 1933 på sommarens längsta dag under närvaro av kronprins Gustav Adolf. Tusentals personer hade slutit upp för att beskåda det uppförda monumentet. På plats var riksantikvarie Curman samt en rad lokala och regionala potentater ledda av ”landshövdinskan Johan Nilsson”. Monumentets heder hade återupprättats. Tidningarnas rapportering av händelsen beskriver invigningen som ”en anslående högtidlighet i närvaro av kronprinsparet”. Bredarör målades ut som ”norra Europas märkligaste monument”. Flaggorna smattrade i vinden. Talen avlöste varandra som smultron på ett grässtrå.

Tidningsartikel från invigningen 1933.

Först ut var Gösta Ehrnberg, ordförande för Sydöstra Skånes Fornminnesförening. Han hälsade alla välkomna och talade bland annat om att det ”återuppstådda” monumentet nu fått ”sin upprättelse”. Vidare prisade han Ers Kungliga Höghet och hur hans kända intresse för arkeologi och ”varma intresse för vår gamla kulturbygd” förgyllde invigningen. Curman tackades för sin ”klockarkärlek” till Österlen, vilken lett till att både Glimmingehus och Bredarör restaurerats. Graven var nu ”värdig en storkonung”. Stora ord, men det var ju ett av norra Europas största gravminnen från bronsåldern som nu hade återuppstått.

Därefter tog professor Otto Rydbeck vid Lunds universitet ordet. Han talade om hällbildernas magi och jämförde oblygt Bredarör med Tutankhamons grav i Konungarnas dal i Thebe. Enligt Rydbeck var ”en mäktig storman helt säkert begraven här, gravens väldiga resning tyder därpå”.

Därnäst var det riksantikvariens tur. Curman tackade Gustaf Adolfs-fonden som bekostat restaureringen, de forskare som varit delaktiga och, inte minst, alla bönder som ”varit med om att ur sina gärdesgårdar återbörda lånet från Bredarörs konungagrav”. Slutligen sade Curman att ”Vi står här inför ett monument över en stor, för oss okänd skåning, jag skulle vilja säga en hertig av Skåne”. Därpå bad han:

… vördsammast att till vår hertig av Skåne få överlämna den nyckel, som skulle öppna dörren till den upprättade graven, och anhöll att hertigparet först av alla måtte taga dess inre i betraktande.

Enligt rapporteringen från invigningen lär kronprinsen tackat med ett ”högburet anförande, framfört med en stämma, full av liv och eld, och som nådde till varenda en av de lyssnande skarorna”. Kronprinsen framhöll i sitt tal bland annat att:

… det var något stort i detta att mitt i en tid som vår, då så mycket nytt växer fram, och nya ideal resa sig för en, också visa den starka känslan för det förgångna, för fäderna och deras minnen.

Kronprins Gustav Adolf avslutade sitt livfulla tal med att föreslå ett fyrfaldigt leve för det återupprättade monumentet:

… vilket besvarades med kraftiga hurrarop – varpå graven betraktades i sällskap med Riksantikvarien, professor Rydbeck och de övriga närvarande vetenskapsmännen. Därmed var den vackra högtidligheten slut.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.