De smyckade hällarna

Bredarör på Kivik är ett gravröse från bronsåldern som mest är omtalat för sin gigantiska storlek och sina fascinerande hällbilder. I sitt restaurerade skick mäter röset 75 meter i diameter och har en höjd av tre och en halv meter. Det gör Bredarör till ett av de största gravmonumenten i Skåne, Sverige och Skandinavien, ja rent av i norra Europa.

Troligen uppfördes röset någon gång under 1400-talet före vår tideräknings början (fvt). Graven och hällbilderna skulle därmed vara mellan 3400 till 3300 år gamla och samtida med Tutankhamons lika korta som beryktade levnad i Egypten samt den blomstrande mykenska bronsålderskulturen i Grekland.

Till rösets internationella ryktbarhet hör de redan omtalade hällbilderna som huggits in på åtta av gravrummets hällar. De återfinns på insidan av hällkistans långsidor. Gavelhällarna som stod mot norr och söder i hällkistan har av allt att döma inte varit smyckade på samma vis. Samtliga hällbilder vänder sig därmed in mot den eller dem som gravlagts i den överdimensionerade hällkistan. Det verkar därmed som om bilderna mer var skapade för att finnas och verka i gravrummet, än för att ses och beundras av eftervärlden.

Hällbilderna dokumenterade 1943

Det är tämligen lätt att finna paralleller till motiven från hällarna. Motiven är – med enstaka undantag – inte unika på något sätt och vis. Det som skiljer ut Bredarörs hällbilder mot andra är först och främst det stora antalet bilder som skapats tillsammans och det sammanhang som de är skapade i. Till skillnad från andra hällbilder från bronsåldern, som allt som oftast återfinns på öppna hällar i landskapet, vilket gör det svårt att relatera dem till ett specifikt socialt och rituellt sammanhang, råder det ingen tvekan om när, hur och varför hällbilderna i Bredarör gjordes. De är gjorda i samband med en begravningsceremoni, en social och rituell händelse som dessutom ser ut att vara avbildad på häll 7 och 8 som återfinns i hällkistans sydvästra hörn. Märkligt är också det närmast heraldiska vis som bilderna på några av hällarna arrangerats på. Samtliga motiv på de smyckade hällarna omges av en fyrkantig bård som understryker det ikonografiska intrycket.

Eftersom frågan om hur bilderna bör tolkas och förstås löper som en röd tråd genom boken, kan det vara på sin plats att se lite närmare på hällarna och de motiv som huggits, bultats och slipats in på dem.

Bilden på vänster sida föreställer den dokumentation av hällbilderna från Bredarörs smyckade hällkista som jag har funnit mest trogen med originalen. Den är gjord av Harald Faith-Ell 1942. Det är av vikt att påpeka att numreringen av hällarna varierar mellan forskare och över tid. För enkelhetens skull kommer jag därför, då inget annat anges, att följa Faith-Ells numrering. Bilden nedan föreställer gravrummet som det framträdde under 1931 års undersökning. Det förekommer flera avvikande uppgifter om dess längd och bredd. Längden varierar mellan 2,7 och 4,2 meter medan bredden varierar mellan 0,9 och 1,5 meter. Enligt 1931 års undersökning var höjden på hällarna som mest omkring 1,4 meter över den ursprungliga markytan. Enligt historiska källor var hällkistan täckt av två eller tre takhällar som doldes av stenröset.

Med detta sagt är det dags att vända sökarljuset mot hällbilderna.

Häll 1

Hällen, som en gång stod i hällkistans sydöstra hörn, är förkommen sedan 1790-talet. Ingen utbildad arkeolog har därmed sett den med egna ögon. På hällen återfinner vi en närmast heraldisk konstellation föreställande två praktyxor och spjutspetsar (?) i brons som arrangerats runt ett koniskt föremål. Det senare motivet är unikt och har, så vitt jag vet, inga givna motsvarigheter bland hällbilder eller andra arkeologiska fynd från bronsåldern i södra Skandinavien. En tolkning, som jag själv finner lika intressant som svår att bevisa, är att den föreställer en konisk hatt gjord av en tunn guldfolieplåt. Under motiven ser vi ett skeppsmotiv med inåtvända stävar. Skeppet tycks sakna bemanningsstreck och färdas mot höger från en betraktare.

Häll 1.

De historiskt kända dokumentationerna av häll 1 är sammanställd av Arthur Nordén och visar avbildningar från 1700-talets senare hälft.

Häll 2

Nästa häll mot norr på den östra sidan av gravrummet, häll 2, är den största av alla bevarade hällar i stenkistan. Här har två skepp huggits in, det ena över det andra vilket är en motivkombination som vi känner från en rad hällbildsområden i Skandinavien. Hällen har en mycket grov och vittrad yta och delar av den har förlorats genom avspjälkningar och exfoliationer.

Häll 2.

Det övre skeppet kan endast svagt skönjas idag. Bäst framträder det i skenet av en ficklampa. Det undre skeppet har sex droppformade bemanningsstreck. Eller är det paddlar? Vad som är för och akter är svårt att urskilja men tidigare forskare har föreslagit att skeppen färdas mot höger från en betraktare. Jag vill låta det vara osagt.

Häll 3

Hällen uppvisar fyra djurmotiv. Djuren överst går åt höger från en betraktare sett, söderut. De undre djuren står uppställda mot varandra. Djurmotiven är stiliserade och avskiljs av två fält med sicksackmönster.

Häll 3.

Samtliga djur föreställer sannolikt hästar. Hästen är ett tamdjur som först introducerades under äldre bronsåldern i Skandinavien. Faktum är att de som vi återfinner i Bredarör tillhör de äldsta avbildningar av hästar som vi känner till från denna del av världen. Vad det mer abstrakta sicksackmönstret föreställer är svårare att sia om. Några forskare har föreslagit att mönstret kan symbolisera ormar eller vatten.

Häll 4

Ett liknande vågmönster förekommer på häll 4 som placerats längst åt norr på den östra sidan av det smyckade gravrummet. Här återfinns vågmönstren både ovan- och nedanför två parställda hjulkors. Det senare är ett relativt vanligt hällbildsmotiv. Allt som oftast tolkas de som symboliska soltecken. Ibland har det föreslagits att det rör sig om avbildade vagnshjul.

Häll 4.

Hällen är sönderslagen och saknar ungefär en tredjedel av mittpartiet, främst den högra delen som numera utgörs av cement. Hällens ursprungliga höjd är därför svår att fastställa. Även denna destruktiva handling lär ha skett någon gång under 1790-talet.

Häll 5

Hällen återfinns i nordvästra delen av hällkistan. Det är en mycket svårtydd häll. Idag är det närmast omöjligt att återfinna de mönster som återges på dokumentationen. Det är delvis ett resultat av att gnejshällen är skrovlig och vittrad men det beror sannolikt också på det faktum att man aldrig avsett att dekorera hällen på samma vis som de övriga.

Häll 5.

Den senare tolkningen förstärks av det faktum att det är den enda av de bevarade hällarna som inte utgörs av en kvartsitisk sandsten.

Häll 6

På häll 6 återkommer hjulkorsen från häll 4. Här har de placerats på hällens undre del. Över dem återfinns två figurer som tolkats som stiliserade yxmotiv, också det ett motiv som förekommit tidigare. Hällbilderna avskiljs från varandra genom en huggen linje som ansluter till bården.

Häll 6.

Yxmotiven har sin främsta motsvarighet bland ikonografiska ornament och symboler på bronsföremål.1

Häll 7

De avslutande hällarna, 7 och 8, är utan tvekan de mest omskrivna och enigmatiska. Häll 7 uppvisar drygt 20 knackade och bultade figurer, häll 8 närmare 30. Båda hällarna antas avbilda ceremonier och ritualer som troligen utspelade sig i samband med död och begravning. På den förra, som idag återfinns mitt emot häll 2, ser vi två hästar som står förspända en vagn, troligen en stridsvagn. På den står en människa som håller två tömmar som löper fram till hästarnas huvuden.

Stridsvagn liknande den på häll 7.

Framför vagnsmotivet återfinns fyra människor som står eller går på rad. Några av dem ser ut att vara försedda med svärd och har därför tolkats som män. Under dem återfinns två djurfigurer, troligen hästar, och ett oidentifierat motiv som ibland tolkats som ett fiskmotiv, ett motiv som vi känner från samtida bronsföremål. Strax nedanför till vänster ses ett mindre djur, möjligen en hund.

Häll 7.

Underst på hällen återfinns åtta stiliserade s-formade människor som går på rad i en procession. Främst i ledet ses en människa med uppsträckta händer, en så kallad adorant. Scenen tolkas ofta som en kultledare som leder en procession av i fågelhamn utklädda människor, ibland tolkas de senare som sörjande kvinnor, ibland som manliga offerpräster.

Häll 8

De stiliserade människorna nederst på häll 7 återkommer på de centrala delarna av häll 8. Här är de arrangerade kring ett ämbar eller är det en stiliserad bild av den smyckade hällkistan? På den äldsta dokumentationen av hällen, gjord av Feldt 1756, står fyra av dem till vänster om det centralt placerade motivet och fem till höger.

Häll 8.

Över dem ses fyra musikanter, två blåser i bronslurar och de andra spelar trumma eller något liknande instrument. Mer svårtydda är de människor som återfinns i en halvcirkel till vänster. Vad gör de? Det har föreslagits att de utför en rituell eldborrning eller att de spelar på en gong-gong. Motivet saknar paralleller bland andra samtida föremål och hällbildsmotiv varför en tolkning av vad det föreställer blir en gissning. Troligen avbildar motivet någon form av rituell rekvisita som användes i samband med död och begravning. Möjligen kan det röra sig om sol- och månskivor som hängts upp för att manifestera bronsålderns kosmologi. Lika mystiskt är motivet som är placerat i mitten överst på hällen som inte heller det har några kända paralleller.

Underst på hällen ser vi två likartade scener som består av fem respektive fyra människor som arrangerats vid två ”omegatecken”. Några av människorna ser ut att hålla ett svärd i handen. De ser ut att gå i procession mot omegatecknen. De senare liknar iriska guldhalsringar som är samtida med Bredarör. Tolkningen är intressant, inte minst som de två lurblåsarna överst på hällen ser ut att blåsa i iriska horn som också de är samtida med Bredarör. Några liknande föremål, iriska horn eller halsringar av guld, har dock aldrig återfunnits i Skandinavien, ännu är kanske bäst att tillägga. Även denna häll, som har stått i gravrummets sydvästra hörn, är sönderslagen och det återstår enbart en handfull fragment. Rekonstruktionen av de övriga motiven bygger på dokumentationer från 1700-talets senare hälft.

Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé

Vissa av Bredarörs motiv, som skeppen, hästarna, hjulkorsen, stridsvagnen, lurblåsarna och processionerna av människor, återfinns inknackade på flera andra platser i södra Skandinavien under bronsåldern, det vill säga tiden mellan 1700 till 500 fvt. Andra motiv är mer sällsynta. Det gäller till exempel de ramar eller bårder som omger hällbilderna i Bredarör men också omegatecknen på häll 8. Det har antagits att hällbilderna avbildar textilier men några liknande ornament är inte kända på tyger från bronsåldern i Skandinavien.

Märkliga och mystiska är den koniska figuren på häll 1 och cirkelmotivet överst på häll 8. Bilderna är unika och saknar kända paralleller. Det är nog ingen tillfällighet att motiven återfinns i södra delen av hällkistan och att de har arrangerats så att de är vända mot varandra.

Det är även svårt att uppvisa paralleller till det närmast heraldiska vis som hällbilderna i Bredarörs gravrum arrangerats på. Ett återkommande drag är tvåtalet och att enskilda motiv förekommer på flera hällar. Det är som om motiven på hällarna refererar till varandra på ett vis som gör att blicken och tanken hela tiden vandrar vidare från häll till häll. Skeppsmotiven på häll 2 återkommer på häll 1. Yxorna på häll 1 återkommer som stilistiska ornament på häll 6. På den senare hällen återges två hjulkors vilka återkommer på häll 4. Sicksackmotivet på den hällen återfinns även på häll 3. Hästarna på häll 3 är avbildade parvis vilket också är fallet med hästarna på häll 7. De S-formade människofigurerna på häll 7 återkommer på häll 8. Det samma gäller för människorna som står framför omegatecknen på häll 8 som troligen är avbildade på häll 7. Och så vidare.

Många hällar har två nivåer med motiv, andra tre. Häll 2 uppvisar till exempel två skepp som arrangerats på skilda nivåer. På samma vis återkommer hästarna på häll 3 på skilda nivåer av hällen. Samma sak och samma hästmotiv återkommer på häll 7 som dock uppvisar tre nivåer av motiv. Det senare är också fallet med häll 8.

Det verkar därmed som om varje häll refererar till en annan, som leder tanken vidare till en tredje, och så vidare. Kompositionen av varje häll och hällarnas placering verkar vara allt annat än slumpens verk. Det verkar som om allt tänkts ut med största noggrannhet. Allt detta har bidragit till Bredarörs internationella berömmelse.

Som vi skall se i det följande har rösets egen biografi bidragit till en mytbildning om Bredarör vilken delvis återspeglas i den unika särställning som gravmonumentet intar inom skandinavisk och nordeuropeisk arkeologi. Efter upptäckten 1748 har Bredarör närmast blivit en ikon och en vallfärdsort för antikvarier och arkeologer. Var generations mest framträdande arkeologer har upplåtit tid till att besöka och beforska de stumma bildernas betydelse. Bredarör på Kivik lämpar sig därför mycket väl som en utgångspunkt för en arkeologisk odyssé. Syftet med resan är vare sig att presentera en studie av Bredarör, arkeologins egen historia eller bronsåldern i södra Skandinavien, cirka 1700 till 500 fvt. Snarare bör boken ses som ett försök att skildra några av de arkeologiskap som har speglat sig i detta ärevördiga monument. Det är historier om Bredarör på Kivik som står i fokus men vi kommer även att möta en rad inflytelserika forskare, teorier och fenomen. Det blir en arkeologisk odyssé i tid och rum, en resa som tar sin början en mild och ljum juninatt för mer än 260 år sedan.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.