En annan värld

Tänk dig en tid och en tillvaro då jorden ansågs vara platt som en pannkaka. En tid då jorden befann sig i universums mitt. En tid då moraliska och andliga framsteg liksom mänskligt förfall tolkades som tecken från Gud. Är det ens möjligt?

Enligt den kristna skapelseberättelsen skapade Gud jorden, dess växter och djur på fem dagar. På den sjätte dagen skapade han Adam av lera. Eva härstammar från Adams revben. Gud skapade människorna till sin avbild och placerade dem i Edens lustgård. På den sjunde dagen vilade han och varför inte, resultatet av arbetsveckan imponerar stort. Gott så. Men allt var inte frid och fröjd. Människans nyfikenhet och längtan att ta del av kunskapens träd, förledd av Satan själv, förklädd till en orm, gjorde att Gud fördrev dem från Edens lustgård. Denna handling försatte jorden i ett konstant gudomligt sanktionerat tillstånd av förfall. Allt blev bara sämre och sämre. Jordskred och översvämningar, farsoter och kometer tolkades som järtecken och förmaningar från högre ort men också som ett bevis på att jorden sakta men säkert gick mot sitt finala öde. Tiden var utmätt.

Gud skapar Adam. Lördag afton.

Naturliga processer som den landhöjning som sker i norra Europa tolkades i linje med den kristna tron. Lärda män menade att det var ett spår av Guds vrede och människors straff i form av en himlasänd renande syndaflod. Havets gradvisa tillbakadragande var ett bevis på Bibelns sanning. På samma vis togs tvivelsamma uppgifter från det gamla testamentet om att människorna då blev mycket gamla som ett bevis för jordens successiva förfall och att allt faktiskt var bättre förr. Noa med arken lär exempelvis ha blivit 950 år gammal, hans son Sem blev 600, Arpakshad, Noas sonson blev 403, hans son Peleg 209. Abraham blev 175 år. Det visade att såväl människors som naturens egenskaper försämrades i väntan på Jesus återkomst. Allt människan kunde göra var att bida sin tid.

Som en konsekvens av den kristna tron och dess skapelseberättelse ansågs Bibeln vara den enda trovärdiga källan till människans historia på vår jord. Julius Africanus (160–240) ansåg att Guds vägar var outgrundliga och att var dag i skapelseakten motsvarade 1000 år. Jorden skulle därför vara 6000 år gammal. Andra beräkningar utgick ifrån en närläsning av det Gamla Testamentets genealogier. På det viset räknade påven Clemens VIII (1536–1605) ut att Guds skapelseakt gick att förlägga till år 5199 fvt. Den irländske ärkebiskopen James Ussher (1581–1656) kunde på samma vis fastslå att samma händelse hade ägt rum år 4004 fvt. Jorden ansågs endast vara 6000 till 7000 år gammal. Idag vet vi att det finns levande träd som är äldre. Ussher gav sig inte med det utan han räknade ut att Gud hade startat sin skapelseakt lördagen den 22 oktober 4004 fvt när skymningen föll. Syndafloden hade inträffat år 2348 och Moses var född 1571 fvt. Bibel ansågs helig och sann, som en historisk kalender, författad under inflytande av Gud.

Även människors olikheter tolkades med Bibeln som utgångspunkt. Jordens kulturella mångfald ansågs ha uppstått genom den allmänna förskingring som först uppstod med syndafloden och som sedan späddes på när Gud straffade människornas högmod och förstörde Babels torn. Såväl människors hudfärg, deras språk och ogudaktiga leverne tolkades som ett tecken på att jordens alla hedningar mist kontakten med sin skapare. Människorna skingrades över jorden som följd av Guds vrede.

I det scenariot fick Noas söner en avgörande roll i den gamla världen när lärda män i dess periferi försökte knyta det egna folkets öden och äventyr till den kristna skapelseberättelsen generellt och Skaparens framtida planer speciellt. Så ansågs goterna, som enligt historiska källor utvandrat från Skandinavien någon gång strax efter vår tideräknings början (evt), kunna härleda sig från Noas sonson Magog. Det stolta svenska folket ansågs följaktligen härstamma från hans far Jafet, Noas son.

En viktig käpphäst i den kristna skapelseberättelsen var att jordens tid var utmätt. Tillvaron var meningsfull för att Gud hade en plan med sin skapelse. Hans plan ledde sakta men säkert fram till den sista striden mellan gott och ont då Jesus skulle komma åter och segra, varpå hans tusenårsrike skulle upprättas. Fred och ro skulle åter råda över jorden. Allt människorna hade att göra var att bida sin tid, hålla sitt samvete rent och be för sin egen och sina fränders förtappade själar. Människan skulle bli vid sin läst.

Bibeln var vetenskapernas rättesnöre. Att förneka delar av dess sanningshalt var lika med att förneka Gud. Att söka egen kunskap om Guds skapelse ansågs därför utmanade och kunde leda till anklagelser om blasfemi eller hädelse vilket i värsta fall bestraffades med döden. Mest omtalad är gnostikern Giordano Brunos (1548–1600) öde som på grund av sina irrläror brändes på kättarbål på Campo dei Fiori i Rom. Det sades att han hade ifrågasatt den geocentriska världsbild som sade att jorden var universums mitt.

Strax därefter hotade den katolska kyrkan att bränna Brunos valfrände Galileo Galilei (1564–1642). Genom sitt egenhändigt konstruerade teleskop hade han sett fläckar på solen, månfaser på Venus, kratrar på månen, ringar runt Saturnus och kretsande månar kring Jupiter. Därtill ansåg Galilei sig ha funnit tydliga bevis för en heliocentrisk världsbild som sade att jorden cirklade runt solen. År 1633, året efter att han publicerat sina banbrytande iakttagelser, ställdes han inför inkvisitionen. Efter att tagit tillbaka sina teser och förklarat sina empiriska observationer som felaktiga, dömdes Galilei till husarrest, ett straff som varade till hans död nio år senare. Galileis iakttagelser var så utmanande för den kristna världsbilden att det nästan kostade honom livet.

Den geocentriska världsbilden försvarades framgångsrikt av den katolska kyrkan ända till 1992 då påven Johannes Paulus II (1920–2005) plötsligt förklarade att kyrkan accepterade det faktum att jorden är rund och att vår planet kretsar runt solen.

Skapelsens gyllene kedja

Guds skapelse väckte beundran men också en stigande undran. Lärda män, påvar och kardinaler, kungar och furstar, präster och munkar, konstnärer och poeter runt om i senmedeltidens Europa var nyfikna. Likt Eva i Edens lustgård ville de veta mer om Mästarens plan för mänskligheten. Det ledde till att man från renässansen och framåt började samla in och materialisera små mikrokosmos av världen i så kallade kuriosakabinett, eller som det så talande heter på tyska Wunderkammer. Här förenades vidunderliga ting. Från vår horisont här och nu ter sig dessa samlingar möjligen som ordnade kaos. Kanoter och isbjörnar samsades med skidor och dockor föreställande samer. Sköldpaddsskal och uppstoppade alligatorer, apor och sjöborrar samsades med åskviggar och medeltida dryckeshorn.

Ole Worms kuriosakabinett.

Skenet bedrar. Allt var noggrant arrangerat och ordnat i kuriosakabinetten. Föremålen var exempelvis indelade i naturalia och artificiosa, det vill säga ting skapade av naturen och av människor. Föremålen var dock inte insamlade för att de vittnade om hur det var förr. Tingen tillskrevs inte något kulturhistoriskt eller kronologiskt värde per se och de uttryckte inte någon tidslighet, något förgånget. Snarare ansågs föremålen uttrycka ett semantiskt värde. Tingen ansågs vara allegoriska. De återspeglade Gud, hans skapelse och, i slutänden, hans svårtydda plan för mänskligheten. Oavsett om människor eller naturen skapat föremålen ifråga var syftet med dessa upplevelserum att spegla det mirakulöst stora med Gud och hans skapelse. Varje del avspeglade helheten och, vice versa, helheten – Gud – avspeglade sig i varje del. Meningen med kuriosakabinetten var att människor skulle kunna få en glimt av skapelsens mångfald och låta sig förundras över Guds storhet. Naturliga och kulturellt skapade tings formlikhet visade att de var relaterade till varandra. Allt på jorden vittnade om Guds storhet. Exotiska och bisarra föremål från den nya världen blandades här med kuriösa föremål från den gamla världen med syftet att spegla Guds nyckfulla natur. Tingen ansågs vara relaterade till varandra som gyllene länkar i en gudomlig kedja.

Alla kroppens sinnen – lukt, syn, hörsel, känsel och smak – var inbjudna att utforska Guds storhet. Här kunde människorna låta sig kittlas av en fjäder och förtjusas över dess gnistrande färgprakt, eller varför inte förföras av smaken av en uppstoppad elefantfot, känna på en sjöborre, förundras över likheten mellan en yxa och en fossil, lyssna på en snäcka eller studera den märkvärdiga formlikheten mellan sjöstjärnor, blommor och stjärnorna på himmelens valv. Vad ville Gud säga med det? Vad var hans budskap?

Kuriosakabinetten som växte fram runt om i Europa från 1500- till 1700-talet syftade till att spegla universums gudomliga ordning och kan därmed ses som ett mikrokosmos, en idealiserad representation av Guds skapelse, makrokosmos. Genom att studera de symboliska och allegoriska likheterna mellan skilda fenomen kunde människorna försöka närma sig Gud och hans skapelse samt Mästarens plan för mänskligheten. Eftersom allt tydde på att allt var noga uttänkt på förhand, och då människornas tid var utmätt, kunde lärda män söka svar på mänsklighetens kommande öden och äventyr i kuriosakabinetten. Gud speglade sig i sin skapelse och i hans skapelse kunde människan spegla sig i Gud.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.