Anno Domini 1748

Vår kännedom om Bredarör på Kivik börjar i lyktors sken natten mellan den 14 och 15 juni 1748. Det var en behaglig sommarkväll då två husmän träffade på ett ”gravvalv” i det röse som de sedan en dryg vecka tillbaka hade skattat på sten. Innan de vågade gräva vidare och se vad som fanns dolt i gravens inre, skyddade de sig mot gengångare genom att slå eld till sina pipor med hjälp av ett eldstål. Hela natten stannade de i det breda röret.

Deras namn var Lasse Pärsson och Andreas Sahlberg. Anledningen till att de befann sig vid det nu så beryktade gravmonumentet var inte för att söka skatter. Tvärtom så kände de uppenbarligen en viss vördnad och obehag inför det gamla monumentet som låg där invid vägen mellan det blomstrande fiskeläget Kivik och Karakås på Österlen i Skåne. Folk sade att hästar av och till vägrade att passera graven vid gryning och skymning. Andra hade sett gravbloss flamma över röset i nattens mörker. Som brukligt med imponerande gravmonument florerade det sägner om dolda skatter som endast kunde vinnas genom list och mod. Det sades att ”för många hundrade år sedan mycket folk der blifvit begrafvet och en man i full rustning till häst, samt ett stort kopparkärl, fullt med guld, blifit” nedlagt i graven. Andra skattsägner förknippade de nedgrävda dyrgriparna med snapphanekrigen under 1600-talet.

Trots hägrande skatter av glitter och guld kände sig de båda husmännen tvehågsna. De hade mer eller mindre tvingats dit. På denna tid hade bönderna i Skåne för vana att omgärda sina åkrar med risgärden och flätgärdsgårdar vilka var lätta att flytta och på så vis, pö om pö, utvidga sin egendom. Det ledde ofta till trätor om åkrarnas utsträckning och vem som var markens rättmätige ägare. Svenska staten hade tröttnat på de otaliga tvister som uppstod mellan de grälsjuka bönderna i Skåne, därtill ville de slå vakt om de allt mer sällsynta skogarna i denna del av landet. Med en kunglig promemoria ålade svenska staten därför bönderna i Skåne att, i görligaste mån, uppföra stengärdsgårdar runt sina åkrar. Första påbudet gick ut under slutet av 1720-talet men det hörsammades endast i ringa omfattning. Det andra eller möjligen det tredje påbudet hade fört de båda husmännen till Bredarör för att hämta sten till sina gärdsgårdar.

Röret låg vid tillfället på en allmänning mellan Mellby och Äsperöds ägor, strax sydost om fiskeläget. Röset var enormt och torde räcka till att hägna in många åkrar och flera bönder från trakten hade börjat använda monumentet som stentäkt. Pärsson och Sahlberg hade arbetat i åtta dagar vid Bredarör innan de gjorde sitt fynd. Efter att ha avlägsnat några takhällar påträffade de ett gravvalv som delvis var fyllt med jord och sten.

Rök utan eld?

Vad de fann den natten vet vi inte med full säkerhet men vi vet att de stannade där tills morgonen. Uppenbarligen fann de något, för under de följande dagarna hindrade Pärsson och Sahlberg bland andra ”husmannen Swen Månsson i Mälby” att hämta sten från Bredarör. Enligt utsago såg Månsson ”grafwen öpnad och ren”, vilket visar att de båda husmännen gått grundligt fram och rensat gravrummet från sten och jord. Det var inget naturligt beteende och misstanken väcktes att de ”en anseenlig Skatt funnit, den the aldeles förneka” och att de ”stilla tegat” om sitt fynd. Ortens skollärare och klockare samt traktens strandridare (en form av tulltjänsteman) och fältväbel (ett kompanis äldste underofficer) lockades till platsen för att med egna ögon se vad det sägenomspunna röret hade dolt för omvärlden. Alla ville veta vad Pärsson och Sahlberg hade funnit. Att neka hjälpte inte. Ryktet gick från mun till mun, för som det heter, ingen rök utan eld.

Rättegången

Inom kort arresterades de båda husmännen av ortens kronobefallningsman Christian Cronlund för att ha undanhållit halva värdet av skatten från dess rättmätiga ägare. Enligt gällande lag skulle nämligen halva skattens värde delas lika mellan Kunglig Majestät och jordägaren, den andra halvan tillföll upphittaren. Eftersom Bredarör låg på en allmänning skulle halva värdet av skatten tillfalla staten enligt gällande lag. Då de båda husmännen fortsatte att neka till det påstådda brottet anmälde kronobefallningsman Cronlund saken till Konungens Befallningshavare som utlyste ett urtima ting för Albo härad.

Det extrainsatta tinget gick av stapeln på Kivik mellan den 23 och 25 augusti 1748. Det leddes av tingsdomare Carl G. Dankwardt och häradsdomare Sven Svensson från Hjälmaröd. På plats var även nämndemännen Ola Persson från Breabäck, Lars Esbjörnsson och Nils Nilsson från Rörum, Per Esbjörnsson från Mellby och Pär Ohlsson från Gumhura. Bland rättens ledamöter finner vi också nämnde Cronlund och Kronolänsman Hiort.

I samband med rättegången besöktes Bredarör och gravrummet besågs av följet. Nyfikna åskådare skyndade till. Några av de närvarande var tydligen oförsiktiga och tappade en del mynt, vilka först påträffades 183 år senare vid 1931 års undersökning av Bredarör. Det rör sig om två stycken kopparmynt från 1700-talet. Ett av dem är präglat under Ulrika Eleonoras regering och är daterat till 1720 medan det andra myntets årtal är oläsligt på grund av korrosion.

Redan vid upptäckten kom en av gravrummets hällar att bäras från platsen. Vid rättens besök några veckor senare saknades flera andra. Alla gravhällar återbördades omsorgsfullt till sina ursprungliga platser under rättens bistra övervakning.

Från rättegångsprotokollet från det extrainsatta tinget framgår det att anklagelserna mot Pärsson och Sahlberg var allvarliga. Redogörelsen för rättegången upptar 50 mycket tätt skrivna sidor i domboken i folioformat. Gång på gång får de anklagade förklara vad de gjorde i det breda röret den ljusa sommarnatten. De fortsatte att hävda sin oskuld och att de inte funnit varken ”penningar och andra wahror”. Sahlberg nekade ”med mycken fräckhet” till alla anklagelser och förnekade att de funnit någon skatt. Pärsson var mer tagen av stundens allvar. Han medgav under stor vånda att de båda hade ”eftersökt skatt i grafwen” och att de ”warit wid grafwen hela natten, och försökt, om the skulle kunna finna thär något, som ej skiedde, utan war theras arbete thärwid fåfängt”.

De vittnen som kallades till rättegången hade varit mer uppmärksamma. Några dagar efter inbrottet i gravvalvet besöktes Bredarör av ett sällskap med klockare Boden i spetsen. De ”blefwo warse å norra ändan teckn, som thär skolat stådt en kiättel om en half tunnas storlek”. ”Kitteln”, som lär ha rymt drygt 60 liter om vi skall tro klockaren, var täckt av en ”hop steen”. Vid samma tid hade en pojke vid namn Nils Cornelius ”funnit en knap, den nu framgafs och synes wara af Silfwer samt i rundehl stor som en styfwersslant och af ärg tämel. skadat, men af det han legat i jorden, mycket råstig”. Fyndet lämnades över till rätten. Tillsammans med några kamrater skulle de även ha funnit ”en pening stor som en Krona eller dubbel Carolin, men något tiokare”. Den var så pass stor att de inte kunde sluta sina händer om den. Fyndet tappades på plats och kunde sedan inte återfinnas.

Omkring 14 dagar senare fann skolmästaren Gustaf Walkendorph och bonden Wilhelm Pärson ett ”stycke aflång metal” som var ungefär lika långt som ett finger. Enligt vittnen var föremålet ”spitzigt på ena ändan och hwast på båda sidor likt ett stycke af en wärjespitz mycket råstigt och grönt” och de menade att föremålet var av koppar.

Inga av de omnämnda fynden tillvaratogs och vår enda kunskap om dem står att finna i rättegångsprotokollet från det urtima tinget.

Flera vittnen berättade om den intensiva ryktesspridning som de befarade fynden i Bredarör gett upphov till. Så skulle Sahlberg försökt sälja två malmgrytor i Vitemölla. Andra menade att de funnit en kista full av pengar. Någon hade hört talas om ett silverbälte och att befallningsman Cronlund skulle ha tagit emot mutor för att hålla tyst. Pärsson och Sahlberg skulle därtill ha setts bära iväg ett flertal säckar från graven till sina bostäder på Kivik om natten och det ryktades om att de skulle ha grävt ned fynden i sina trädgårdar.

Rätten beslutade att ”utställa denna sak till widare ransakning”. De åtalade fördes ”till Christianstads fästning under säkert förwahr […] som the äro personer, som ingen säkerhet med sig föra” tills det att ”theras huus och giömmor undersökt blifwit”. Pärsson och Sahlberg blev satta bakom lås och bom.

Fria män igen

Den 19 oktober inleddes ordinarie höstting vid Brösarps gästgivargård. Efter fyra dagar behandlades det påstådda brottet vid Bredarör. Elva helt nya vittnen var kallade. Många av dem viste inte ens vad ärende 22 handlade om. Två av vittnena vid namn Pär och Ola Nilsson viste inte ens vad de inlåsta husmännen var anklagade för. Det var en farsartad tillställning.

Rätten fann inte längre några egentliga skäl till att de inburade husmännen skulle hållas inspärrade, så den 24 oktober försattes de på fri fot ”mot nöjaktig borgen och Kronan till besparing”. Målet avskrevs dock inte förrän den 8 juni 1749 efter att de båda husmännen ”med liflig ed intygat” sin oskuld inför rätten. Även deras ”Siälesörjares betygande” avkrävdes innan de:

… med trygt och godt samwete eden gånga kunna blefwo the än ytterligare påminte och förmante, at wachta sig för mened, till förekommande af Siälawåda, och et sårat samwete, hwareffter the med hand å book Eden aflade, och therunder betygade, sig icke något i denna graf bekommit hafwa, och derföre komma the sin således edel: intygande oskuld, att till godo niuta, och från widare tiltal härutinnan frje förklarade warda.

Vi kan anta att det kom att dröja ett tag innan Pärsson och Sahlberg började intressera sig för gömda skatter igen.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.