Anti-Odinske tider – Olof von Dalin

Med upplysningens ideal för ögonen var det omöjligt att undgå en uppgörelse med Rudbecks barocka syn på Sveriges historia. Uppgörelsen sammanfaller med tre kulturhistoriska nymodigheter: kaffe, tidskrifter och ironi. Den vassaste pennan i huvudstaden tillhörde Olof von Dalin (1708–1763). Likt många andra kulturpersonligheter från frihetstidens Sverige var han son till en präst. Hans far var kyrkoherde i Vinberg i Halland. Fadern dog tidigt och han fostrades av en styvfar och en informator. Dalin var receptiv och vid 13 års ålder skrevs han in vid universitetet i Lund där han läste filosofi, moral, vältalighet och historia, bland annat för Stobeus. Någon examen avlade aldrig Dalin i Lund. Trots det, eller kanske just därför, är det få personer i svensk kulturhistoria som bättre förkroppsligar upplysningens förnuftsdyrkan än Dalin.

 

Olof von Dalin.

Istället för examen och en utstakad prästbana kom Dalin att bli informator i en rad inflytelserika adelsfamiljer i Stockholm. Här började han anonymt ge ut en beryktad veckotidskrift på svenska: Then Svänska Argus. Första numret såg dagens ljus 1732. Dalin var då 24 år. Det var ett mycket tunt häfte med små satiriska essäer. Tidskriften blev genast populär bland kaffedrickande ynglingar och andra som anammat den nya tidens upplysningsideal. Det ryktades till och med att drottning Lovisa Ulrika läste tidskriften med uppskattning.

Artiklarna i Argus tar upp en rad moraliska ämnen, de driver gäck med samtida potentaters flärd, deras påtagliga uppblåsthet, pedanteri och karaktärsfel. Dalin leker med genrer och stilar. Voltaire och Swift var hans litterära ledstjärnor. Hela tiden var det förnuft, satir och ironi som styrde hans flödande skrivlust. Titlarna på några av hans alster slår an tonen: Målning av en fru som härskar över sin man, Petimätrerne i Stockholm avmålade, Sagan om Erik hin götske, Äventyr om riksens ständers uppkomst och tillstånd från äldsta tider, Betraktelser över en brödsmula, et cetera.

Flera av essäerna utgjorde satiriska pastischer över Rudbeckianernas historiesyn och inte minst deras användning av Bibeln som historisk källa. Ett oefterhärmligt exempel är Dalins essä Sagan om hästen från 1740, där Sveriges historia från och med Kalmarunionen 1397 omskrivs som en fabel om hästen Grålle i Svedjenäs (Sverige) och hans taffliga ryttare (svenska konungar). I essän Beskrivning om en runsten vid Drottningholm, som kan tjäna till upplysning i lovöiska historien driver han med Rudbeckianernas stora intresse för runstenar. Än idag är det roande läsning. Dalin understryker att hans berättelse rymmer ”en djupsinnig akademisk lärdom, tjänlig att uppodla unga ämnen till purpur och harnesk, till kyrka och hushållning”. Den innehöll vidare ”mycken styrka för de bergfasta huvuden, som icke låta förleda sig till minsta ändring i vår historia, av fruktan att det torde rubba våre förfäders urgamla heder”. I hans essä Visdomsprov eller herr Arngrim Berserks förträffelige tankar över ett fynd i jorden intet långt från Stockholm, utgivne 1739 får alla lärda ”fornälskare” en känga då Dalin spefullt argumenterar för att en upphittad gammal sönderbruten skål av koppar lika gärna kunde tolkas som en forntida hjälm, vilken troligen varit beskyddad av en drake:

En forntida hjälm. Eller en trasig potta?

Sådane hjälmar buro våra gamla förfäder på huvuden i fält i bardelekar. Det kan intet vara än en hjälm, det syns väl på den ena sidans öppning, där ansiktet suttit, och av ringen, som sitter i nacken, kan man se huru vigt de forna kämparna uppknutit sina hår.

Dalins popularitet steg lika snabbt som solen om förmiddagen. Hans anammande av upplysningens ideal gjorde att han blev upptagen och accepterad i politiska kretsar. Han blev tämligen raskt drottning Lovisa Ulrikas förtrogne skriftställare. Dalin blev därtill kunglig bibliotekarie 1737, adlad 1751, sekreterare i den nybildade Vitterhetsakademin 1753, kansliråd 1753 och utnämnd till rikshistoriograf 1755.

Hans vassa penna fortsatte att gäcka och roa. Särskilt kritisk var han mot kyrkan och dess präster. Ingen grillades så hårt som Rudbeckianerna och deras barocka historiesyn som Dalin beskrev som ”Käring-sagor och gissningar”. Hans motbild formulerades i Svea rikets historia som gavs ut i fyra band mellan 1747 och 1762. Det var första gången som fäderneslandets historia presenterades på svenska och han undvek medvetet ”prål, blomster och lärda glosor”. Redan på första sidan förklarade Dalin att spåren av Guds syndaflod hade en naturlig förklaring. Vad bättre, de nya empiriska studierna av vattenminskningen som Dalin åberopade visade att Sverige var ett mycket ungt land. De bevisade entydigt att större delarna av Uppsala län låg under vatten då Jafet och hans söner skulle ha slagit sig ned i Sverige. Om Atlantis någonsin existerat och om det någonsin legat i Sverige hade det inte varit på den plats som Rudbeck pekat ut, för då hade staden legat på Östersjöns botten. Rudbecks nordliga version av Platons idévärld Atlantis rämnade och sjönk, både bokstavligen och bildligt. Dalins uppgörelse med Rudbeckianerna storvulna historieskrivning fortsatte sedan i samma stil. För att låna ett ord av Sten Lindroth, det blev en ”skandalsucces”.

Enligt Lindroth formerades Dalins angrepp på Rudbeckianerna som ett led i frihetstidens kulturkamp mellan tro och vetande. Det var ett direkt angrepp på kyrkan, dess särställning och, inte minst, Bibelns historiska utsagokraft. Med förnuft, satir och ironi angrep Dalin kyrkans häxprocesser som han på samma vis ansåg vara underblåsta av mer än lovligt dunkla irrläror.

Nya ideal och tidsperspektiv

Kyrkans särställning och Bibelns historiska sanning utmanades på andra sätt, bland annat genom upptäckten av nya historiska källor. Romerska skriftställare som Cornelius Tacitus (55–117) beskrivning av de barbariska folkstammarna i norra Europa, Germania daterad till omkring 98 evt, bidrog till ett ökat intresse för forna seder och bruk. Upptäckten av en mängd isländska sagor kom på samma sätt att bidra till att teckna en från Bibeln friställd och på många sätt och vis mer livfull bild av de nordiska ländernas förehavanden innan kristendomens segertåg. Forntiden började komma till liv och bilda ideal.

Särskilt viktig var professor Arne Magnussons testamenterade donation ”af Islands Sagor och Eddiska qväden”, allt som allt 1550 volymer, till Köpenhamns universitet 1756. Vid tillfället skänktes också en större summa pengar för att översätta verken. Det skulle ta mer än 20 år i anspråk att slutföra arbetet. Resultatet blev att intresset för det förflutna ökade inom de lärda skikten av samhället.

De av Snorre Sturlasson (1178–1241) sammanställda Eddorna och Konungasagorna gav ledtrådar till en fornskandinavisk skapelseberättelse men kastade också ljus över de skandinaviska ländernas äldsta historia. De berättade om kungar och heroiska hjältedåd, om heliga ätter som var släkt med gudar och gudinnor men också om jättar, alver och dvärgar. Speciell vikt tillskrevs Snorres uppgifter om att Oden invandrat till Skandinavien från Asien då de rådande gudarna – vanerna – besegrades och ersattes av asarna. I de äldsta tiderna, berättade Snorre, hade det rått en Kumbelålder då de döda gravlades i rösen. Den tiden hade följts av en Brännålder, då de döda kremerades, som sedan hade ersatts av en Högålder, då människorna jordades i högar. Därefter hade kristendomen införts och genom det skrivna ordet kan vi sedan följa historiens brokiga stigar fram till våra dagar. Det dröjde inte länge innan lärda män insåg att var epok hade avsatt spår som ännu gick att studera i landskapet. Snorres skrifter om de skandinaviska folken talade till och med om en tid innan Odens invandring, en tid före historien, den talade om – ”Anti-Odinske Tider”.

Tanken om förekomsten av andra världar och en tid där andra ideal rått än de som beskrivs i Bibeln väckte både undran och förundran. Med Carl von Linné som en evigt lysande ledstjärna kom flera av hans lärjungar att ge sig ut i världen för att beforska den: Per Kalm for till Ryssland, Ukraina och Nordamerika; Per Osbeck for till Kina och Java; Daniel Solander följde kapten Cook till världens ände och åter; Anders Sparrman for till Afrika och väl där genomförde han en av de äldsta dokumenterade utgrävningarna på denna kontinent; Carl Petter Thunberg for till Java, Ceylon och Japan. Och så vidare. Flera av Linnés lärjungar dog under sina strapatsfyllda resor.

Mindre äventyrliga lärjungar förblev hemma och genomförde Linnéinspirerade upptäcktsresor i Sverige. Några av dem trotsade den ironiske Dalin och började att utforska spåren av Snorres kumbel-, bränn- och högålder. Likt upptäckten av nya fjärran kontinenter kunde spåren i landskapet ge ledtrådar till okända världar och epoker. Ett par av Linnés efterföljare kom att besöka Bredarör på Kivik.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.