Nils Wessman upptäcker hällbilderna

Den som oftast tillskrivits äran av att ha upptäckt de enigmatiska hällbilderna i Bredarör är Nils Wessman (1712–1763). Det skedde under oktober månad 1756, drygt åtta år efter det att Pärsson och Sahlberg spenderat en natt under lyktors sken i Bredarörs gravvalv. Wessman var själv mycket nöjd med sin bedrift. När han sex år senare lät måla sitt porträtt möter vi en tillsynes välmående herre i sina bästa år i en ljusblå rock. I bakgrunden skymtar en idag okänd dokumentation av Bredarörs häll 7, den häll som enligt Wessman föreställer ett romerskt triumftåg. Andemeningen går inte att ta miste på. Här har vi upptäckaren av de berömda hällbilderna i Bredarör. I själva verket föreställer porträttet en märkt man och Wessman dog strax därefter vid en ålder av 51 år.

Nils Wessman.

Syftet med Wessmans resa till Skåne var att genomföra en antikvarisk och topografisk resa för att samla in nytt som gammalt om de danska län som blivit svenska 1658. Målet var att slutföra Erik Dahlberghs (1660–1703) ofullbordade storverk Suecia Antiqua et hodierna. Uppdragsgivare var Riksens Ständer. Anslaget var på 2000 daler och ansågs vara nog för en två år lång forskningsresa. Wessmans uppgift var att ”noga och tilförliteligen afrita och beskrifwa de uti desse Provincier befintelige Minnesmärken, såsom äldre och nyare förstörda Skantsar, Domsäten, Begrafnings Platser, Runstenar, Kyrckor, Städers utsikt och Sätesgårdar”. Uppdraget gick till Wessman, som var translator och assessor vid Antikvitetsarkivet, för att han var skåning av börd och för att han hade studerat vid Lunds universitet. Därtill hade han redan börjat ge ut en antikvarisk beskrivning över Skåne.

Enligt bredarörskonnässören Arthur Nordén var valet av Wessman omstritt. Han var känd som en flegmatisk livsnjutare som tog sitt arbete med en klackspark. ”Han spisade på källrar, berättade där Skånska spökelse-Historier och annat sladder, hwilket ådrog honom åtlöije och förackt […] Han spelte gerna i Bräde med Tärningar och drack gerna ett godt glas öhl. Till wäxten war han af medelmåttig längd, brukade egna hår och war något fetlagd”. Påtryckningar från personliga vänner vid kanslikollegiet gjorde verkan och Wessman kunde påbörja sin antikvariska resa. Inför avfärden hade han på egen bekostnad låtit anställa Gustaf Fredrich Feldt (1729–1787) som tecknare. Feldt titulerade sig underkonduktör, vilket betydde att han hade en obetald ställning vid fortifikationen.

Följet lämnade Stockholm den 22 augusti 1756. De for via Södermanland, Östergötland och Kalmar län, där de bland annat besökte Brömsebro, platsen för undertecknandet av den svensk-danska freden den 13 augusti 1645. De for vidare via Kristianopel och Karlskrona i Blekinge, varefter de anlände till Kristianstad i början av oktober månad. Väl där sammanstrålade Wessman med Landshövding Commendören af Swea Orden, Herr Baron Christian Barnekow (1694–1762). I kraft av sitt ämbete var Barnekow sedan tidigare bekant med Bredarör. Han var troligen väl insatt i den uppmärksammade rättegången mot Pärsson och Sahlberg. Mycket tyder på att det var Barnekow, känd för att han ”sorgfälligt underhöll och vårdade forntida minnesmärken”, som hade lett restaureringen av Bredarörs hällkista i samband med rättegången 1748. Enligt uppgifter från Forssenius och Lagerbrings disputation från 1780 skulle Barnekow skickat Lagerbring en ”rå” teckning av Bredarörs hällbilder någon gång 1752 eller 1753. Det var före Wessmans besök på Kivik, vilket antyder att hällbilderna redan var kända av Barnekow, men hans råa teckning har aldrig återfunnits.

I sin reseberättelse, som Wessman lät trycka 1758 i Swenska Mercurius, skriver han att Barnekow:

… gaf […] mig anwisning på en märkelig graf i Albo Härad och Mjälby sokn, samt handräkning i orten til des undersökande. Denna grafwen, som är formerad af 8 sju qvarters höga släta grå stenar, 4 på hwar sida, är belägen i et runt stenrör af 120 alnar i diameter, uti hwilken är inhuggen en Romersk Triumph med åtskilliga hieroglyphiska Figurer, och förtjänar wäl främsta rummet bland wåra Scandiska Monumenter.

Det var alltså under denna utflykt som Wessman upptäckte att det finns bilder inhuggna på hällarna i Bredarörs gravrum. Om Barnekow var med vid tillfället och om det var han som förevisade hällbilderna får bli osagt, men det måste anses som troligt.

Feldts kopparstick.

På Feldts mycket idealiserade kopparstick från det historiska tillfället är landskapsperspektivet förvrängt. Röset är enormt och uppenbarligen överdimensionerat. Vi ser att sällskapet reste ståndsmässigt med en kalesch förspänd med sex smyckade hästar. Kläderna är flärdfulla. Troligen är det Wessman och Barnekow som ses samspråka på röret. Landshövdingen står till vänster och Wessman som var av ”medelmåttig längd, brukade egna hår och war något fetlagd” står bredvid. Monumentet verkar tämligen intakt. Invid det smyckade gravrummet ses några lakejer, hejdukar eller körkarlar som begrundar de nyfunna hällbilderna. Hällarnas överkanter sticker upp ur röret. En man kryper in i gravrummet för att studera ”hieroglyferna”. Till höger i bild ses Äsperöds herrgård. Hästar, får och grisar betar rofyllt. Fiskeläget skymtar fram uppe till vänster i bild. Till havs var aktiviteten intensiv. Flera båtar drar nät efter sig. De påträffade hällbilderna är infällda i bildens nedre högra hörn där assessorns makalösa bedrift tillkännages på latin. Feldt har därtill avbildat sig själv. I bildens nedre kant ser vi honom upptagen med sina ritstift och pennor. Så gick även det till historien.

Feldts dokumentation.

Hällarna i graven ger sken av att vara lika stora på Feldts dokumentation, vilket inte är fallet. Trots det är de bevarade hällbilderna lätta att känna igen. Vi ser att häll 8 redan var skadad i sitt övre vänstra hörn. En del av människorna har hatt, andra avbildas nakna. På häll 7 har hästarna förskönats och Feldt avbildar därtill en groda (?) och ett bevingat fabeldjur. Häll 6 är avbildad tämligen korrekt medan häll 5 återger ett tidstypiskt standard. Häll 4 är bättre återgiven medan både ornamentik och hästmotiv på häll 3, som fortfarande står ut som mycket tydliga idag, är förvandlade till ett antal linjer och vågor. Häll 2 och 1 är schematiskt återgivna.

Redan i januari 1757 skickade Wessman en kopia av Feldts dokumentation av hieroglyferna till sin överordnade vid Antikvitetsarkivet, riksrådet Gustaf Bonde (1682–1764). I sitt brev, där han tolkar Bredarör som en familjegrav där hällbilderna avbildar ett romerskt triumftåg, skriver han att ”Grafwen är midt i rösan och består af 4 stenar på hwardera sidan inuti, som figurerne äro inhuggna uti och som mig tyckes föreställa en romersk triumph”. Genom Bonde kom teckningen att införlivas i Säfstaholmsbiblioteket varifrån den funnit vägen till Kungliga Biblioteket i Stockholm. En kopia av dokumentationen kom senare att tryckas av den tyske historikern Johann Georg Meusel (1743–1820) i hans tidskrift Der Geschichtsforscher år 1777, en kopia som troligen förmedlats av Nils Reinhold Brocman via den danske samlaren Jakob Langebek (1710–1775).

Efter att farit ”härt och twärt omkring” under senhösten 1756 blev Wessman sängliggande på ”Burlöfs Prästegård i 3 weckor”. På andra sidan nyår tog han en tur till Köpenhamn, varefter han besökte lärostaden Lund under hösten 1757. Här förevisade han stolt sitt makalösa fynd för dem som var intresserade. En av dem var Brocman som några år senare gjorde en antikvarisk resa till Bredarör för att med egna ögon få tillfälle att studera det fascinerande monumentet, men mer om det senare. Eftersom Wessmans reskassa hade börjat tryta avpolletterade han Feldt i Lund, varpå resan fortsatte utan tecknare.

Under sin resa genomförde Wessman tämligen omfattande undersökningar av fornlämningar. En gick av stapeln ”emellan Söderwidinge och Gerslöfs byar”. Enligt utsago hade Wessman:

… dagligen 30 til 40 arbetare, som inom 3 veckors tid kastade öfver ända 10 högar. Här fant jag hwarjehanda stälningar af stenar, inom hwilka gärna benen förwarades med något å dem lagt Instrument af Metall, som knifwar, knappar, tänger, syl, nålar och en dart, men det som mästa upmärksamheten förtjenar, lär blifwa en slags kåda, ej olik beck, hwilken då den på elden, gifwer en angenäm lugt ifrån sig, och är således den rökelse, hwarmed de gamla betäkt, som jag tror, Fruntimmers brända ben, som ock af det der hos fundna halsband lärer kunna iaktagas, hälst som i de öfriga högarna, där knifwar och andra skarpa saker funnos, sådan rökelse ej war, at se.

Enligt Wessman gick det att skilja mellan mans- och kvinnogravar eftersom rökelser enbart förekom tillsammans med ”fruntimmers brända ben”. Uppgifterna är viktiga för det visar att Wessman inte var främmande för att undersöka fornminnen med arkeologiska metoder. Låt vara att både hans frågeställningar och förväntningar var annorlunda formulerade än vad de skulle vara idag, metoderna likaså.

Det är mycket som talar för att Wessman är den förste som undersökte Bredarör på Kivik med uppsåtet att finna forntida föremål. På Feldts kopparstick, som finns bevarad vid Kungliga Biblioteket i Stockholm, har Wessmans närmaste chef Carl Reinhold Berch (1706–1777) nämligen skrivit följande:

Wid Fiske-lägret Kijwik, Esperö-Sockn i Skåne och Breda-Rör öpnade assessor Wessman A:o 175[6] en graf-hög, hwaruti en Fyrkantig graf, på sidorna klädd med stenar, på hwilka nedanstående figurer woro inhugne. Han ärnade i sina Skånska samlingar något skrifwa derom, och lät sticka denna plåt; men dog dessförinnan.

En anteckning på kopian som Wessman skickade till Bonde vittnar om att han utfört någon form av arkeologisk undersökning av Bredarör. Det framgår att han fann en urna med brända ben i hällkistan:

Rijtning på 4 uthuggna stora stenar, som stodo på en Knat uti FyrKant diupt ned i en Ättebacke wid Cimbershamn i Skåne. Midt uti FyrKanten stod urnan med brända behn mit i FyrKanten på en häll, hwarpå låg swart materie af Gummata til rökelse.

Texten är mycket tvetydig men omtalar fyndet av en urna med brända ben med för oss okänd ålder. Som vi skall se senare finns det fynd från Bredarörs hällkista som kan styrka de magra uppgifterna.

Wessman stora intresse för rökelse i gravarna kan vara värt att notera eftersom det är något som förenar många av 1700-talets antikvarier. Troligen bestod rökelsen av bärnsten, harts eller något annat liknande organiskt material som använts vid tätning av svepkärl eller dylikt. Det finns talrika uppteckningar från senare hälften av 1700-talet som visar att rökelse testades på plats under arkeologiska undersökningar och att de skulle ”gifwa ifrån sig en angenäm lukt, då de hållas för elden”. Förekomsten av rökelse i gravritualen var en känd företeelse som omtalades i en rad klassiska romerska källor som Wessman, av allt att döma, var bekant med. Det är troligen en viktig anledning till att han kom att förknippa Bredarör med ett romerskt triumftåg.

Den 10 mars 1758 var Wessman åter i Stockholm. Reskassan hade överskridits rejält och han drogs med skulder. Liksom tidigare hade han svårt att leverera någon vederhäftig redogörelse för sin antikvariska resa. Saken blev inte bättre av att hans hälsa försämrades. Hans reseberättelse som trycktes i Swenska Mercurius några månader senare föranledde Kanslikollegium att begära in en fördjupad redogörelse av resan för att finna ut om Wessman spenderat sina medel på ett adekvat vis, till gagn och nytta för fäderneslandet. Reseberättelsen ansågs vara allt för summarisk. Efter att Antikvitetskollegiet försökt försvara Wessman uppmanade Kanslikollegiet honom att med ”all erforderlig flit söka fullgöra, hwad honom kan åligga och som kan lända Riksens Ständer till nöije”.

Den flegmatiske Wessman var oförmögen att fullgöra sina plikter och han dog fem år senare utan att ha publicerat någon mer djuplodande redogörelse om sin antikvariska resa och sina märkvärdiga fynd i Bredarör. Hans beskrivning av hällbilderna i det smyckade gravrummet gav dock ringar på vattnet. Det dröjde inte länge innan näste antikvarie satte sin fot på Kivik i syfte att granska det märkliga romerska monumentet. Det slumrande breda röret hade väckts till liv och med Linné och Wessman startar monumentets antikvariska biografi.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.