Bland Romare och Barbarer – Forssenius avhandling

Som vi sett ovan så utkristalliserades två skilda men besläktade berättelser om Bredarör på Kivik redan under 1750- och 1760-talen. En berättelse företräddes av Wessman, vilken sökte långväga och exotiska förklaringar till monumentet. En annan berättelse företräddes av Brocman som försökte förstå Bredarör ur ett mer lokalt och regionalt perspektiv. Berättelserna kan sägas utgöra varandras antipoder. De löper som en röd tråd genom skilda tiders försök att förstå detta mytiska monument. Den exotiska berättelsen kan sägas ge utlopp för människans otämjda fantasi och syftar till att väcka vår förundran. Den mer jordnära och hemtama berättelsen ter sig mer sansad men är möjligen litet trist. Sedan Wessmans och Brocmans dagar har de skilda perspektiven gett upphov till en rad akademiska trätor och meningsskiljaktigheter som vi återkommer till gång efter annan i denna skrift. Pendeln svänger hit och dit.

Denna seglivade dispyt fick ny näring 1780 genom Sven Lagerbrings (1707–1787) försorg. Lagerbring, som var professor i historia vid Lunds universitet, var en mycket välkänd och inflytelserik person i samtiden. Han är kanske mest känd för att ha författat ett av de första översiktsverken över Svea Rikes Historia, vilket gavs ut mellan 1769 och 1783. Som historiker knöt Lagerbring an till Dalin och upplysningens ideal. Hans verk och gärning anses ha lagt grunden för den källkritiska forskningstraditionen inom svensk historieskrivning. Han var dock inte lika flyhänt och spefull som Dalin. Många av hans arbeten är skrivna i en märklig ålderdomlig och högtravande stil. Lagerbring var inte känd som någon stilist. Han skrev kort och gott torrt och trist. Hans texter bär dock inte så sällan en lakonisk och ironisk underton.

Nils Largerbring.

Lagerbring var intresserad av Skånes äldsta historia och publicerade en rad disputationer och urkunder i ämnet under titeln Monumenta Scanensia. År 1780 hade turen kommit till Bredarör då en av hans studenter försvarade en disputation på latin med titeln Specimen Historicum de Monumento Kivikensi. Här lanserades för första gången epitetet ”Kiviksmonumentet” på Bredarör. Disputationen, som lades fram inom ämnet klassisk historia, försvarades av västgöten Anders Forssenius (1762–1805), brorson till den mer kände biskopen av Skara stift och tillika hovpredikant med samma namn. Forssenius beskrivs som ”kvick och snillrik men tillika lättsinnig och ostadig” i samtida källor. Efter sin disputation fick han tjänst som lagman och häradshövding i Jösse härad i Värmland. Han avskedades dock kort därefter och blev snart känd som en ”kavaljer och vagabond”. Han dog, sjuk och eländig, 43 år gammal på en fattigstuga i Vänersborg.

Vid en första anblick knyter Forssenius disputation tydligt an till Wessmans teori som sade att bilderna i Bredarör avbildar ett romerskt triumftåg. Återigen var det bilderna på häll 7 och 8 som stod i centrum. Forssenius ansåg att det var en vinddriven romersk flotta som stigit i land på Kivik varpå ”män som kvinnor, strömmade till från alla håll för att driva tillbaka främlingarna och de ovälkomna gästerna”. Efter en hård och bitter strid mot ”urinnevånarna eller infödingarna”, där även deras kvinnor deltog, gick romarna ”segrande ur striden, efter att ha tagit några fångar både män och kvinnor”. Bredarör ansåg Forssenius vara uppkastad ”åt den kanske stupade härföraren”.

Till en början kan Forssenius disputation ses som en återgång till Wessmans tolkning men den tillför något nytt i och med att han likt Linné ville låta ”själva stenarna tala”. I detta fall innebar det att Forssenius åberopade arkeologiska källor som stöd för sin tolkning. Inledningsvis slog han nämligen fast att:

De som ringakta Sveriges fornhistoria, rycka på axlarna åt minnesmärken, åt vilka varken fastslagna historiska fakta eller särskilt hög ålder skänka intresse. Andra utsväva i olika slags gissningar, när de antingen se eller tro sig se, att på dem bevaras forna hjältars minne och underverk, det ena underligare än det andra.

Det är tydligt att det är Rudbeckianerna som åsyftas. Det fastslås vidare att ”man gör klokast i att gå medelvägen”. Det är här disputationen, som med traditionens rätt troligen författats av Lagerbring med mindre tillägg av Forssenius, vänder sig till de arkeologiska källorna:

Men, invänder någon, vi hopdikta på detta sätt en historia, som varken författare eller några krönikor någonsin erinrat om, men då historiker och annaler tiga, tala stundom de stumma stenarna.

Citatet ovan kunde vara skrivet av Linné men nu tillämpades hans empiriska metod på lämningar som skapats av människor. Forssenius och Lagerbrings disputation pekar fram mot en helt ny arkeologisk kunskapssyn som först fick genomslag under 1800-talets senare hälft.

I första hand var det avsaknaden av runor som talade för en hög ålder för monumentet. Det uteslöt de norröna sagorna och innebar att sökljuset riktades mot de klassiska källorna. Till skillnad mot Wessmans eklektiska åberopande av historiska källor, sökte Forssenius och Lagerbring aktivt stöd i romerska författare likt Plinius som i sin ”4:e bok, kap. 16” omnämner att ”i germanska havet funnos spridda bärnstensöar, som de yngre grekerna kallade Electrider, emedan här alstrades bärnsten”.

För att belägga sin teori sökte Forssenius och Lagerbring stöd i arkeologiska källor i form av sju fynd av romerska mynt som hittats vid Ravlunda lund strax norr om Kivik, samma trädlösa lund som Linné passerade 1749. Då rav betyder bärnsten på danska, blir kopplingen till Plinius övertydlig. Utifrån de återfunna myntens ålder samt likheterna mellan den inhuggna vagnen på Bredarörs häll 7 och ikonografin på romerska mynt, fastställde de åldern av Kiviksmonumentet till det andra århundradet evt: ”ty här går gränsen för den romerska ärans livskraftiga mannaålder och sedan hotar den kraftlösa ålderdomen”. Disputationen slår här in på en ny gyllene ”medelväg”, som med hjälp av en komparativ metod pekar fram emot en ny syn på arkeologiska lämningar och deras utsagokraft. Den ville låta de stumma stenarna tala.

Med Forssenius disputation och i kraft av Lagerbrings kulturella kapital startade Bredarörs berömmelse på allvar. Snart nog var röset på alla lärde mäns läppar och Bredarör kom att bli ett av norra Europas mest omtalade fornminnen. Vad mera? Jo, Brocmans antites kom på skam och Wessmans tes vann ny mark.

Hilfelings dokumentation.

Forssenius och Lagerbrings disputation innehöll två nya intressanta avbildningar av Bredarör utförda av Carl Gustav Gottfried Hilfeling (1740–1823). Han besökte Kivik på sin skånska resa 1775 på uppdrag av den danske antikvarien Langebek. Den ena framställer, ”med sorgfällig noggrannhet”, gravens hällbilder, den andra återger hällkistan från sydost. De flesta hällbilderna är tämligen korrekt återgivna med undantag av häll 2 som Hilfeling verkat haft svårt att dokumentera. Röset verkar ännu vara intakt. Liksom på Feldts vy från 1756 är hällarnas övre kant i linje med rösets välvning. Flera hällar ligger uppkastade runt hällkistan, vilket torde vara några av de takhällar som omnämns i rättegången och av den förbipasserande Linné. De smyckade hällarna längs gravens västra sida framträder tydligt. Vi ser hur häll 1, den med de ”norska bilorna”, rubbats ur sitt läge och att hällkistan hade två gavelhällar i söder och norr. Ingen av dem är försedda med bilder.

Monumentets smyckade gravkista från syd.

Båda dokumentationerna är väl kända och ofta diskuterade i forskarvärlden. Hilfelings vy över den smyckade hällkistan återfinns i en mängd böcker och som vykort. Att dokumentationerna tillskrivits stor betydelse beror bland annat på att det är sista gången som hela häll 1 avbildas. Hällen kom att föras bort från Bredarör under 1790-talet. Till berömmelsen hör att den försvunna hällen har varit av stor betydelse för dateringen av Bredarör, vilket beror på att den avbildar föremål och motiv som är lätta att identifiera. Just det senare förhållandet är lite märkligt eftersom hällen aldrig har studerats av någon utbildad arkeolog.

Mindre känd i forskarvärlden är den karta som Hilfeling gjorde över Kiviksområdet. Kartan är gjord i samband med hans andra antikvariska resa i Skåne 1777 och den återfinns numera i Collectio Rönbeckiana vid Lunds Universitetsbibliotek. Kartan återger Albo härad med dess kyrkor från ett intressant fågelperspektiv från havet i öster. Centralt i kartans framkant löper en tänkt strandlinje. Till vänster är ”Steens Hufvud” och ”Lilla Sten” utmärkta. På den förra finns en ”Jette Stuga” markerad. Strax nedanför Lilla Sten återfinner vi Äsperöds herrgård. Mitt i bilden ses fiskeläget Kivik, till höger om det ”Hwite Mölle” och längst till höger ”Ravlunda Lund” som Linné förevisades under sin skånska resa 1749. Förutom dessa orienteringspunkter har Hilfeling, till vänster på kartan, skrivit ned namnen på kyrkoherdarna i Albo härad, vilka var hans informanter. Till höger följer en förklaring till de ”Stora opkastade Stenrör” som han har markerat på kartan. Vidare har han markerat ”ruiner efter gamla Bÿgnader” samt platser där ”gamla mÿnt ofta finnes”.

Hilfelings karta. Ett viktigt men ofta förbisett steg mot en arkeologisk vetenskap.

Strax till vänster om Kivik återfinner vi Bredarör med sin smyckade hällkista. Strax ovanför röret finner vi en numera försvunnen hög vid vägskälet strax ovanför Äsperöd samt ett likaledes försvunnet röse på väg upp mot Mellby. Mest intressant är tre namngivna rösen i området mellan Mellby och Vitaby: ”Marle rör”, ”Höÿe rör” och ”Söle rör”. Vi skall återkomma till dem i ett senare kapitel. Mellan Vitaby och Vitemölle är några gravar utmärkta. Flera andra fornlämningar är namngivna och utmärkta, bland annat ”K. Svartings hög”, ”Kg Frodes hög” och ”Dronning Steen”. Därutöver finner vi en del icke namngivna gravhögar, rör och gravfält. Notera att lämningar efter det medeltida fisket är markerat mellan ”Kiwik” och “Hwite Mölle” samt att en urna nyligen blivit funnen mellan ”Hielmare” och ”Hvitabÿ”. Den uppges ha innehållit ”en del gl [gamla] mynt, näml Danska & Engelska”.

Enligt uppgifter vid det Kungliga myntkabinettet i Stockholm påträffades 122 mynt i en sönderplöjd keramikurna 1775. Ytterligare en handfull mynt påträffades de efterföljande åren. Förutom danska och engelska mynt innehöll urnan även en del tyska mynt. Allt som allt så rör det sig om 127 mynt som dateras till 1000-talets första hälft.

Av största intresse här är att Hilfeling markerar ut fyndplatserna för en rad romerska mynt på sin karta. Längst ned i högra texten står det bland annat att läsa att: ”Vid Raflunda Lund äro åtskilliga Romerske mÿnt blefvo fundna som warit mÿcket gla [gamla]”. Det är de sju mynt som omnämns och diskuteras i Forssenius och Lagerbrings disputation över Kiviksmonumentet och det är uppenbart att de känt till Hilfelings karta då de författade sin text. Det var dessa mynt som ledde in dem på den gyllene medelväg som menade att Bredarör borde dateras till romersk järnålder och det andra århundradet evt.

Detta är troligtvis en av de första gångerna som platsen för arkeologiska fynd märkts ut på en karta för att sedan aktivt användas som ett kronologiskt argument för att datera ett fornminne till en viss kulturhistorisk epok. Forssenius och Lagerbring stödde sin datering på tre argument. Det första argumentet, vilket kanske var deras främsta, vilade på de historiska källor som omtalar bärnstensöar i det ”germanska havet”. Deras andra argument var en modigt nyskapande jämförande analys av det inhuggna vagnsmotivet i Bredarör och dess likhet med vagnar som avbildas på romerska mynt. Det är, utan tvekan, ett av de äldsta försöken till en komparativ metod för att datera forntida föremål och monument. Deras tredje argument utgjordes av kartan med de utprickade fynden av romerska mynt på Kivik med omnejd. Det sista argumentet återknöt aktivt till Plinius uppgifter om betydelsen av bärnstenshandel.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.