Sten, brons, järn – Darwin

Få vetenskapliga verk har skapat en sådan andlig oro som Charles Darwins (1809–1882) Om arternas uppkomst. Allt sedan boken publicerades den 24 november 1859 har den utgjort en ständig källa till vetenskapliga och religiösa schismer. Den första upplagan som var på 1250 exemplar sålde slut omgående. De följande upplagorna försvann lika snabbt. Än idag utkommer verket i nya upplagor. Varje år utges dessutom en uppsjö av böcker och vetenskapliga arbeten om Darwin och hans evolutionsteori. De flesta forskare är för den, några få stretar dogmatiskt emot.

En av världens mest diskuterade böcker.

Med Darwins bok slog upplysningens ideal igenom med full kraft. Människorna hade till slut frigjort sig från sitt självpåtagna förmyndarskap. Det blev revolt. Skapelsens under hade en naturlig förklaring. Jordens rika mångfald hade inte skapats vare sig genom Guds storhet eller nyckfullhet, det var istället det naturliga urvalet som styrde evolutionens gång. De mer komplexa arterna härstammade från de enkla. Guds skapelse, om det nu fanns en Gud, var inte fullbordad utan i ständig rörelse, i ständig utveckling – Panta Rei!

Evolutionen pågår runt omkring oss än idag. Anpassning till nya livsmiljöer utvecklar nya arter. Här och nu. Darwin hade själv sett det under sin fem år långa världsomsegling med The Beagle, som pågick mellan år 1832 och 1836. Gång på gång förundrade han sig över djurarternas variationsrikedom. Han var särskilt upptagen av Galapagosöarnas finkpopulationer. De liknande varandra påtagligt men uppvisade distinkta särdrag. Särskilt näbbarna varierade betänkligt mellan öarna. Frågan som Darwin nötte och blötte var om mångfalden av finkar skulle klassificeras som en eller flera arter? Alla gränsdragningar blev hårfina och motsägelsefulla. Finkarna verkade snarare uppvisa gradskillnader än artskillnader. Darwin kunde inte finna någon annan förklaring till detta mönster än att mångfalden uppstått genom att finkarna anpassat sig till öarnas specifika mikroklimat. Den grundläggande teorin om en biologisk evolution var kläckt, en tanke som radikalt kom att förändra vår syn på jordens och mänsklighetens historia. För alltid.

Världens mest diskuterade finkar.

I undertiteln på sitt omskakande verk identifierade Darwin utvecklingens drivkraft: Om arternas uppkomst genom naturligt urval eller De bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron. Skapandet av nya arter skedde inte enligt någon gudomlig intervention utan genom en naturlig selektion. Den ledde obönhörligen vidare till – evolution. Möjligen hade Linné redan insett det när han skrev att det rådde ett ”allas krig mot alla” i naturen. Herbert Spencer (1820–1903) myntade strax därefter det begrepp som allt sedan dess har blivit förknippad med Darwins evolutionsteori – ”the survival of the fittest”.

Det är givet att en sådan tanke var hädisk och utmanande ur ett religiöst perspektiv. Det står klart att Darwin var väl medveten om sin teoris sprängkraft. I sin bok demonstrerade han med önskvärd tydlighet och akribi evolutionens vetenskapliga grund i djurriket men undvek med samma skicklighet den känsliga frågan om människans härkomst. Det gjorde mindre, för om den naturliga processen kunde bevisas som en drivkraft bakom djurrikets mångfald var det självklart att det även gällde för människosläktet.

Darwin hade varit övertygad om sin teoris riktighet i flera år innan han gav ut sin berömda bok. Manuset hade legat klart för tryckning men av olika skäl drog han sig för att publicera sina teser. Endast en nära krets av förtrogna vetenskapsmän hade fått ta del av hans tankar. Det sägs att det var för att Darwin inte vågade utmana kyrkan och kristendomens skapelseberättelse som han tvekade att publicera sitt verk. Länge förvarades manuskriptet i ett förseglat brev som skulle skickas till publicering om Darwin plötsligt skulle lämna jordelivet. Det som till sist fick honom att ändra sig var att andra forskare började publicera teorier som påminde om hans egen. Det var bara en tidsfråga innan någon skulle knäcka koden. Det blev till slut en fråga om ära och berömmelse. Darwin ville inte missa chansen att gå till historien. Han sökte den odödlighet som bara de dödliga kunde skänka honom.

När boken väl kom i tryck var Darwins teori snart på allas läppar. Tärningen var kastad, kyrkan var utmanad, ja Guds anseende var satt på spel. En sammandrabbning var oundviklig. En av de mest omskrivna debatterna om evolutionsteorin gick av stapeln den 30 juni 1860 vid det Brittiska sällskapet för naturvetenskap vid universitetet i Oxford. Darwin själv var inte manad att gå i strid för sin tes, han skyllde på huvudvärk och stannade hemma, utan han företräddes av sin ”bulldogg” – Thomas Henry Huxley (1825–1895). Gud försvarades av biskopen från Oxford Samuel Wilberforce (1805–1873). Det var på många sätt och vis en symbolisk kamp där gammalt ställdes mot nytt, ande mot materia.

Soapy Sam.

Den 55-årige biskopen, som gick under öknamnet ”Soapy Sam” på grund av sin ovana att gnugga händerna under sina anföranden, var känd för sin högtravande men vassa retorik. Han var född i en anrik konservativ släkt som dominerades av politiker, präster och prelater. Wilberforce hade läst vid universitet i Oxford och hans karriär var på alla sätt och vis klanderfri. Han hade tjänstgjort som prins Alberts andliga vägvisare och satt i det engelska parlamentet. Wilberforce var en garant för det bestående.

Darwins Bulldog.

Huxley var 20 år yngre. Han var rapp, påläst, liberal, agnostiker och autodidakt. Han kom från påvra förhållanden. Av ekonomiska skäl tvingades Huxley lämna skolan redan vid 10 års ålder. Det gjorde mindre för han fortsatte oförtrutet att bilda sig på egen hand. Huxley hade ett lustfyllt, vaket, fritt intellekt och lärde sig snart tyska, franska, latin och grekiska. Han forskade om det ena och det andra, var konstnärligt lagd och gjorde som självlärd anatom betydande insatser för medicinvetenskapen. Som en sann evolutionist lär Huxley varit den förste att föreslå att fåglar härstammar från dinosaurier. Huxley stod för förändring.

Debatten i Oxford 1860 följdes av en tusenhövdad skara. Den startade med en svepande rallarsving från Soapy Sam då han vördsamt frågade Huxley om det var på sin faders eller moders sida som han ansåg sig vara besläktad med aporna. Det utbröt tumult och sammankomsten hotade att urarta. Tanken var bestialisk, ja rent av blasfemisk. Wilberforce blickade triumfatoriskt på sin motståndare och gnuggade sina händer. För en kort sekund kändes det som om Gud stod honom bi. Huxley förtjänade dock sitt öknamn och, som bekant, när en bulldogg väl bitit tag i sitt byte så släpper den inte. Hans svar blev förödande:

Jag understryker och upprepar att en människa inte har några som helst skäl för att skämmas över att ha en apa som sin anfader. Om det var någon anfader vilken jag skulle känna skam över att vara släkt med, skulle det var en man, vars rastlösa alldagliga intellekt inte känner begränsningarna för sin egen ekivoka framgång och därför kastar sig huvudstupa in i vetenskapliga frågor om vilka han inte äger någon som helst bekantskap, bara för att dölja sakfrågan i en obskyr retorik som syftar till att distrahera åhörarnas uppmärksamhet från det reella ämnet genom vältaliga utläggningar som endast syftar till att befästa religiösa fördomar!

Biskopen stod mållös över fräckheten i Huxleys svar. Guds ande var som bortblåst. Åhörarna började än en gång tala i mun på varandra. Återigen utbröt tumult. Några damer svimmade. Darwins kapten från Beagels berömda jordenruntresa, amiral Robert FitzRoy, reste sig plötsligt upp med en Bibel i sin hand och bad deltagarna i debatten att hörsamma Guds sanna ord och bekänna hans storhet. Mötet upplöstes kort därefter.

Mot en arkeologisk vetenskap

Darwins evolutionsteori var inte ny. Tanken om en progressiv naturalhistoria hade diskuterats sedan upplysningens dagar. Det som var nytt med Darwins teori var att han kunde demonstrera den med hjälp av strikt naturvetenskapliga metoder och analyser. Hans teori gick att verifiera och föra i bevis. De framlagda teorierna kunde testas och prövas. Resultatet av analyserna blev det samma, gång efter gång. Liknande framsteg ingav mod.

Med Darwins teori i ryggen fann människan kraft att förkasta Bibeln och historiska källor för att ge sig i kast med att studera forntiden på sina egna villkor. Med Linnés devis i färskt minne kunde människan nu låta stenarna tala. Nutiden, det vill säga fornlämningarna och fornsakerna, blev den linneanska nyckeln till att studera tiden före historien. Inte heller tanken om en förhistoria var ny. Redan Rudbeck den äldre hade föreslagit att forntiden gick att dela in i flera efter varandra följande epoker. Efter guld- och silveråldern, skulle det rått en stenålder vilken följts av en koppar- och/eller bronsålder som därefter avlösts av en järnålder. Därpå skulle historiens ljus ha uppfyllt världen. Rudbeck saknade dock en drivkraft att utveckla oberoende vetenskapliga metoder som kunde användas för att testa hans teser. Han var därtill alltför beroende av historiska källor för att verifiera sina barocka tolkningar.

Uppkomsten av en arkeologisk vetenskap skedde under 1800-talets första hälft. I början av seklet var studiet av forntiden i händerna på historiker och romantiker som likt Rudbeck sökte stöd för sina tolkningar i Bibeln, sagor och historiska källor. Under den romantiska eran var det emellanåt svårt att hålla isär dikt från verklighet. Det var inte ens önskvärt. Föremål från forntiden samlades av en akademisk och antikvarisk elit eller så låg de och samlade damm i kaotiskt arrangerade kuriosakabinett på slott och herresäten. Där gjorde de ingen nytta. Arkeologiska utgrävningar skedde främst för att roa och underhålla en besutten överklass. Rökelserna var ofta viktigare än fynden.

I slutet av seklet stod arkeologin stark och var formerad efter strikt naturvetenskapliga ideal. Arkeologiska undersökningar följde en väldefinierad metodik och vetenskapliga principer. Systematiska kartläggningar av fornlämningar hade startat. Forntida föremål hade systematiserats och klassificerats i bästa linneanska anda och förevisades nu för den intresserade allmänheten på för ändamålet inrättade nationalmuseer. Var nation och folkstam med självaktning skulle uppvisa en forntid. Föremålen själva talade om ärofyllda tider långt innan de historiska källorna. Den havandeprocess som startat med Linné och andra upplysningsmän hade lett fram till en arkeologisk vetenskap.

De skilda arkeologiskap som kom att formuleras under 1800-talet formades av personer som antingen var influerade av botanik och numismatik eller fysisk antropologi. Bland de förra herrarna återfinner vi bland annat Christian Jürgensen Thomsen och Bror Emil Hildebrand, bland de andra, mer komparativt antropologiskt inriktade herrarna, återfinner vi framförallt anatomen och zoologen Sven Nilsson. Den förra inriktningen följde strikt Linné och ägnade sig främst åt att systematisera fornsaker i kronologiska och typologiska system. De senare, mer kulturhistoriskt inriktade arkeologerna, försökte istället beforska förhistoriska samhällen och hur människor som du och jag en gång framlevt sina liv på denna jord.

Båda arkeologiskapen strävade efter att frigöra sig från historiska källor och studera forntiden på dess egna villkor. Skiljelinjen mellan inriktningarna kan därför synas snäv men den går i grunden ut på frågan om arkeologi skall studera historiskt specifika samhällen eller om arkeologi skall vara en vetenskap som bör uttala sig om människan som en social och kulturell varelse mer generellt. Är svensk arkeologi främst intressant för att den är svensk, samisk arkeologi för att den är samisk, skånsk för att den är skånsk, eller bör studiet av forntida samhällen bedrivas så att den kunskap som produceras blir relevant för andra än svenskar, samer och skåningar? Än idag går det att återfinna företrädare för båda synsätten inom det arkeologiska fältet.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.