Sten, brons, järn – Arkeologins Allfader

Den som allt som oftast fått stoltsera som arkeologins grundare och okrönte fadersgestalt är dansken Christian Jürgensen Thomsen (1788–1865). Han var son till en rik köpman i København vilket gjorde att Thomsen kunde ägna sitt liv åt sin hobby – fornforskning. Det är talande att han aldrig erhöll någon lön för de första 21 åren av sitt arbete vid den institution som vi idag känner som Nationalmuseet i København.

Christian Jürgensen Thomsen.

Redan som ung var Thomsen upptagen av att samla fornsaker och mynt. Det senare gjorde att han fick en grundläggande kunskap och en intuitiv förståelse att sortera föremål efter länder, kungar och årtal. Thomsen lärde sig tidigt att i de fall där mynten var så pass nötta och ärgade att årtalen inte längre gick att läsa, kunde myntens råmaterial, storlek och ornamentik ge en vägledning om deras ålder och härkomst. Dessa tankar kom han senare att applicera och utveckla i sina studier av föremål från forntiden.

En olycka kommer sällan ensam. Liksom Sverige förlorade Danmark sin politiska maktposition i början av 1800-talet. År 1801 bombarderades København av engelska flottan under ledning av admiral Lord Nelson. År 1802 stals de berömda guldhornen från Gallehus från den danske kungens skattkammare och smältes ned. Allt som är kvar av dem är några solkiga dokumentationer från 1600- och 1700-talen. Det väckte en våg av nationell bestörtning och forntidsromantik. Adam Oehlenschläger (1779–1850) skrev en osande dikt om Guldhornene, där forntiden fick bilda ideal för nutiden.2 Kort därefter, under Napoleonkrigen 1807, attackerades København igen, nu under ledning av general Wellesley. Över en natt förlorade Danmark hela sin flotta som antingen brann upp, sänktes eller kapades. Britterna nöjde sig inte med det utan bombade København som till stora delar brann ned. Det går fortfarande att se kanonkulor i husfasaderna efter bombningarna. Inom militärhistorien räknas händelsen ofta som den första terrorbombningen av civila mål med syfte att bryta ned folkets vilja till motstånd.

Guldhornen.

Detta nidingsdåd bombade Danmark, både bokstavligen och bildligt, tillbaka till forntiden. I sina allt mer desperata försök att återupprätta sin förlorade maktposition gick Danmark bankrutt. Vid fredsförhandlingarna i Wien 1814 gick det inte bättre än att arvfienden Sverige erhöll Norge som kompensation för förlusten av Finland som tillföll Ryssland. Det sargade Danmark försökte läka sina öppna sår genom att ljuta nytt liv i den nationella anden, dels genom att vårda sin ärorika historia och dels genom att skapa en matchande forntid. Den danske arkeologen Jørgen Jensen (1936–2008) har kallat det senare projektet för ”en patriotisk vision” och det arkeologiskap som nu formulerades bär nationalismens särprägel.3 Det var den ärorika danska förhistorien som först skulle uppfinnas och sedan räddas till eftervärlden.

Arbetet leddes av en för ändamålet inrättad Oldsagskommission som bildades i maj 1807 genom förslag av historikern och bibliotekarien Rasmus Nyerup (1759–1829). I kommissionen ingick gräddan av de danska vetenskapsmännen. De flesta av dem var frimurare, bland annat biskop Frederik Münter som tolkade Bredarör som ett keltiskt monument skapat av druider. Genom ett nationellt upprop uppmanades fornsakssamlare att skänka sina samlingar till kommissionen i København. Målet var ett folkligt nationellt museum. Uppropets gensvar blev stort och kommissionen översvämmades av fornsakssamlingar från skilda delar av Danmark. Arbetet med att ordna plats för en permanent utställning gick trögt, mest på grund av bristande ekonomi.

Den 11 december 1816 avlöstes Nyerup som sekreterare för Oldsagskommissionen av Thomsen, som med lustfylld iver kastade sig över den digra uppgiften. Föremålen som kommissionen låtit samla in var alltjämt i en enda röra. Redan 1819 kunde dock Det Kongelige Museum for Nordiske Oldsager öppnas för allmänheten. Det var något nytt och dyrkan av den nationella historien och förhistorien blev ett verktyg för den alltmer självbelåtna borgarklassen i Danmark att hävda och opponera sig mot samhällets privilegierade överklass. Arkeologin formerades från början som en borgerlig nationell rörelse.

Under Thomsens ledning kom Det Kongelige Museum for Nordiske Oldsager i København att skifta hamn. I början av århundradet utgjorde kungens kuriosakabinett den största samlingen av fornsaker i Danmark. Samlingarna var kaotiska. När Thomsen gick ur tiden lämnade han över ett av världens modernaste nationalmuseer. En grundtanke med museet var att forntiden gick att dela in i tre efter varandra följande tidsåldrar: stenålder, bronsålder och järnålder. Det var ingen nyhet, de hade redan Lucretius (99–55 fvt) föreslagit. Det nya med Thomsens indelning var att den likt Darwins evolutionsteori gick att testa och verifiera.

Thomsens indelning av forntiden utgick från två principer, dels det material som ett föremål var tillverkat av, vilket heller inte var någon nyhet, och dels de sammanhang som föremålen påträffats i. Det senare var nytt. Särskild vikt lades vid vapenfynd. Som många andra före honom hade Thomsen noterat att föremål gjorda av sten, brons och järn påträffas tillsammans. Föremålens råmaterial utgjorde ingen grundval för hans indelning men det var här hans numismatiska förförståelse kom till användning och medförde en del nyheter. Genom att studera de ”sirater”, det vill säga den ornamentik som ett föremål uppvisade, kunde Thomsen snart finna ut att det fanns skillnader mellan ornamentiken på de bronsföremål som påträffades tillsammans med järnföremål och ornamentiken på de bronsföremål som påträffades tillsammans med andra brons- och stenföremål. De förra uppvisade ofta orm- och/eller drakmotiv, medan de senare uppvisade en variation av böljebandsornamentik, spiraler och/eller ringornamentik. Det var viktigt i sammanhanget att de bronsföremål som uppvisade orm- och drakmotiv aldrig hittades tillsammans med böljebandsornamentik, spiraler och ringornamentik. De förra tillhörde järnåldern och de senare bronsåldern fastslog den tränade numismatikern. Därtill skilde sig de stenföremål åt som påträffades med brons- och järnföremål från dem som enbart påträffades tillsammans med andra stenföremål. De senare kom att tillhöra stenåldern.

Thomsens system kunde också varit Linnés.

Genom den starka betoningen på vilka föremål som påträffades tillsammans samt skillnader och likheter i föremålens ornamentik, skapade Thomsen en metod som gick att pröva. Varje ny grav som undersöktes blev ett test. Med ökad empirisk kännedom om föremålens fyndsammanhang kunde hans indelning testas och verifieras samt modifieras. Redan 1825 hade han hundratals exempel som stödde hans indelning. Några år senare räknades de i tusental. Thomsens indelning tålde att testas och med nya prövningar följde nya indelningar. Forntidens pussel hade börjat läggas.

Metoden publicerades 1836 i en liten skrift med titeln Ledetraad til nordisk Oldkyndighed som Thomsen skrev tillsammans med arkivarien Niels Matthias Petersen. Thomsens forskning var helt inriktad på fornsakerna och deras ornamentik. Han behandlade dem som mynt. Ett monument som Bredarör på Kivik och dess kulturhistoriska betydelse intresserade honom säkert men det var inget som Thomsen valde att beforska. Som vi skall se i senare så var intresset större bland anatomerna.

Sten, brons eller järn?

Thomsens treperiodsystem fick ett blandat mottagande. Gensvaret var störst i protestantiska länder där den nationella självkänslan hade fått sig en törn och där arkeologin blev ett medium för att återskapa glansen av fornstora dagar. Metodens betoning på slutna fyndsammanhang ledde till en förskjutning av den arkeologiska kunskapsproduktionen, från museisamlingar inomhus till undersökningar av fornlämningar utomhus. Utan en ordentlig och noggrann dokumentation av fyndomständigheterna i fält var föremålens användning för kronologiska spörsmål närmast obefintlig. Thomsen själv företog endast en handfull dokumenterade undersökningar, men dem han genomförde, som av den kända Hvidegårdsgraven från Sjælland 1845, blev på många sätt och vis stilbildande. Med sig i fält vid nämnda undersökning hade Thomsen markägaren, greve Tramp, en assistent, vid namn Strunk, en polisassistent Gad, om det mot förmodan skulle röra sig om en samtida mordplats, och en regementskirurg vid namn Ibsen, som skulle svara för en osteologisk analys och konservering av kläder, trä och dylikt, samt en konstnär vid namn Magnus J. Petersen (1827–1917). Den senare kom att samarbeta med Nationalmuseet i København under en stor del av 1800-talet och producerade en mängd vackra fältdokumentationer som fortfarande utgör värdefulla källmaterial.

Inom kort överlät Thomsen fältarbetet till yngre förmågor, bland annat till en yngling vid namn Jens Jacob Worsaae (1821–1885), en man som allmänt brukar betraktas som den förste fältarkeologen i Skandinavien. Worsaaes uppgift var att dokumentera fyndsammanhangen med målet att testa och förfina Thomsens indelning av förhistorien i sten-, brons- och järnålder. Inom kort hade han och andra arkeologers fältarbete skapat en god förståelse för skilda monument, deras morfologi och de vanligaste fynden. Och vad bättre, Thomsens metod bestod testet, gång efter gång. Det dröjde inte länge innan arkeologerna på förhand kunde förutsäga vilka fynd som skulle komma i dagen och under vilken tidsepok som monumentet uppförts.

Metoden hade dock, som alla andra vetenskapliga metoder, sina begränsningar. Hällbilder, exempelvis, påträffas oftast inhuggna på släta hällar eller stenblock i landskapet och sällan eller aldrig med ett påtagligt samband till andra fornlämningar. Frågan som genast infann sig var hur de skulle dateras. Tillhörde de stenåldern, bronsåldern eller järnåldern? Svaret var inte givet. Återigen kom Bredarör på Kivik att användas som en utgångspunkt för lärda mäns spekulationer och tolkningar.

Hällbilderna från Backa i Brastad.

Hällbilderna i Bredarör var långt ifrån de första som dokumenterades i norra Europa. De äldsta dokumentationerna som vi känner till gjordes redan 1627 i Askum och Brastad socken i Bohuslän av Peder Alfssøn (1581–1663), en norsk lektor som var utsänd av den danske riksantikvarien Ole Worm (1588–1654) för att dokumentera monument och andra märkvärdiga ting. Flera antikvarier följde snart i Alfssøns fotspår och en rad hällbilder var kända och dokumenterade innan århundradet var slut. De mest kända är de som Johannes Haquini Rhezelius (?–1666) dokumenterade på sin öländska och småländska resa 1634, hällbilderna vid Glösa i Jämtland samt dem vid Ramsta, Rickeby Hall och Kibrunna i Uppland. De senare dokumenterades under den landsomfattande rannsakning efter antikviteter som den svenske riksantikvarien Johan Hadorph (1630–1693) initierade 1666.

De hällbilder som omnämns i rannsakningarna tolkades utifrån den kunskap som antikvariernas informanter besatt. Ofta förklarades hällbilderna vara skapade av jättar, troll, älvor eller andra mytologiska väsen, eller så bar förklaringarna en påtaglig kristen underton. Så skulle ett fotmotiv i Kronoberg uppstått då en ung kvinna ljugit om att hon var jungfru varpå Gud straffade henne och lät hennes fot fastna i berget till evig åminnelse för oss alla att inte ljuga och leva ett dygdigt liv. Hällbilderna från Backa i Brastad var gjorda av sysslolösa stenhuggare, enligt Alfssøns notiser.

Så vitt jag vet var det inga av dessa hällbildsfynd som publicerades innan upptäckten av Bredarör 1748. Inte heller diskuterades hällbildernas betydelse före den uppmärksammade debatt som följde efter Wessmans publicering av hällbilderna från Bredarör 1758. Alfssøns dokumentationer från 1627 publicerades exempelvis inte förrän 1784 av Peter Frederik Suhm i dennes Samlinger til den Danske Historie som en kommentar till den infekterade debatt om Bredarörs ålder och betydelse som uppstod efter Forssenius och Lagerbrings disputation 1780.

Inom kort följde nya fynd i kölvattnet av antikvariska resor. Hilfeling var exempel på en flitig resenär som dokumenterade flera hällbilder under slutet av 1700-talet. Under den första hälften av 1800-talet var det flera antikvarier och medlemmar i det Götiska förbundet som dokumenterade hällbilder under sina resor, bland andra Johan Haquin Wallman (1792–1853) som dokumenterade hällbilderna vid Möcklerud i Blekinge 1828 och Gärstad i Östergötland 1830. Även i de skandinaviska grannländerna började hällbilder att uppmärksammas. Det äldsta fyndet i Danmark påträffades på ett takblock på en dös på Sjælland med namnet Dilhøj. Fyndet gjordes 1830 och bestod av tre skepp och tre hjulkors. I Norge gjordes det äldsta fyndet 1823 på Atløy vid Sunnfjord i Sogn og Fjordane på det norska västlandet. Fyndet publicerades kort därefter av biskop Jacob Neumann (1772–1848) och dokumenterades fem år senare av Wilhelm Koren Christie (1778–1849). Båda herrarna fann det naturligt att koppla samman de inhuggna motiven med Snorres uppgifter om en Atle Jarl som skulle vara gravlagd på denna ö.

Hällbilderna från Atløy.

I avsaknad av en vetenskaplig metod som gick att applicera på hällbilder från öppna hällar i landskapet, kom de historiska källorna att utgöra ett rättesnöre för de tolkningar som förfäktades. Neumanns och Christies tolkning av hällbilderna från Atløy är belysande. Saker och ting kom inte att förändras nämnvärt då Thomsen publicerade sina rön om sten-, brons- och järnålder. En anledning till det var att fynd av hällbilder från slutna gravkontexter var sällsynta och när sådana påträffades, som i den fascinerande Mjeltehaugen på Giske i Sunnmøre på norska västlandet, en hög som undersöktes i omgångar mellan 1847 och 1878, påträffades inga fynd som kunde vara vägledande för en datering. Arkeologerna stod på sätt och vis handfallna inför uppgiften och det blev allt mer uppenbart att det saknades en metod att datera hällbilder med.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.