Sten, brons, järn – Wibergs avhandling

Den 24 maj 1858 försvarades den andra avhandlingen om Bredarör på Kivik vid Lunds universitet. Den var författad av Nils O. Wiberg (1828–1898) och bar kort och gott titeln Om Kiviks-monumentet. Wibergs avhandling föregicks av ett besök på Kivik 1849, nio år före disputationen. Gravhögen hade skattats hårt på sten och beskrevs då som:

… en mindre hög, belagd med en otalig mängd gråstenar, hvilken nu är betydligt mindre i anseende till den myckenhet sten, som årligen blifvit derifrån bortförd till gärdesgårdar och annat dylikt.

Wibergs dokumentation.

Gravrummet hade en öppning åt sydväst, beskriven som ”Ingången” i en bifogad planritning, en öppning som var ett resultat av Sjöborgs restaurering 1814. Den första och andra hällen på Wibergs plan hade Sjöborg satt dit för den saknade häll 8. Först den tredje hällen, vår häll 7, uppvisade inhuggna motiv, vilket visar på omfattningen av Sjöborgs restaurering. Nummer fyra och fem, häll 6 och 5, stod kvar som de dokumenterades på 1700-talet, men det är värt att notera hur häll 5 delvis verkar vara dold av det omgivande röset. Nummer sju och åtta utgjordes av den ituslagna häll 4, varefter häll 3 och 2 följer som nummer nio och tio. Wiberg såg inga inhuggna bilder på den senare. Där häll 1 skulle stå ser vi ett tomrum. Nummer elva och tolv var hällar utan synliga hällbilder enligt Wiberg, men han uteslöt inte att nummer elva haft sådana eftersom ”några fördjupningar nästan tyckas antyda sådant”. Den senare hällen var endast 18 gånger 45 centimeter stor om vi följer Wiberg. Det är sista gången som den fragmenterade häll 1 skymtar fram i de antikvariska källorna.

Avsaknaden av en tillförlitlig metod att datera hällbilderna i Bredarör med är tydlig i Wibergs disputation. Han ställer sig exempelvis kallsinnig till Forssenius och Lagerbrings disputation eftersom deras romerska fälttåg saknade stöd i historiska källor. De avbildade vapnen på den försvunna häll 1, menade Wiberg var ”göthiska” och hans slutsats blev därför att ”ingen Romersk hand rest detta minne åt Norden”. Forssenius och Lagerbrings gyllene medelväg, att försöka låta stenarna tala var glömd, och det verkar som om Thomsens skrift saknade stöd hos akademikerna i Lund.

Wibergs förståelse och tolkning av Bredarör stödde sig uteslutande på historiska källor. Holmbergs jämförelse mellan de inhuggna yxmotiven och reella bronsyxor förkastades. Istället kom Wiberg att likna dem vid S:t Olofs vapen som består av en bila av enträ med silverskaft som han håller i sin högra hand. Wibergs alternativa datering gick därtill ut på att försöka finna en ”i trakten timad händelse” som både kunde finna stöd i monumentets ikonografi och i de historiska källorna. Wiberg menade att monumentet måste ha skapats vid S:t Olofs besök i Skåne 1027, det vill säga Olaf Tryggvason (968–1000), eller under Sigurd Jorsalafars (1090–1130) härjningar längs den skånska kusten år 1123 evt.

S:t Olof var Nordens viktigaste helgon. En av de mest betydelsefulla vallfärdsorterna var S:t Olofs kyrka som ligger omkring åtta kilometer väst-sydväst om Bredarör. Yxmotiven på häll 1 kunde liknas vid hans vapen. Sigurd var en norsk konung som drog på pilgrimsfärd till Jerusalem 1107. Efter att tillbringat en tid i det heliga landet, där han bland annat tjänstgjorde åt kung Balduin, återvände han till Norden. Med sig hade han en bit av det heliga korset på vilken Kristus lidit och dött. Sigurd var uppfylld av sin kristna tro och på vägen hem till Norge stannade han till för att tukta danskar och tvångsdöpa smålänningar. Under sina eskapader skulle han förstört staden Tomatorp varefter han fortsatte till Kalmar för att fullfölja sin kristliga plikt.

Wiberg verkar inte känt till Thomsens skrift eller metod att låta stenarna tala. Istället försökte han återigen åberopa historiska källor för att datera Bredarör. Han kunde själv inte avgöra vilken källa som var mest tillförlitlig. Han ansåg därför att varje försök att lösa gåtan om Bredarörs ålder skulle sluta i ”många olika gissningar, utan att derföre den ena kan vederläggas mer än den andra, ehuruväl blott en kan vara riktig”. Wiberg famlade i den tjocka dimma som Thomsen försökt skingra.

Sorti

Den ökade empiriska kunskapen om hällbilder från skilda delar av norra Europa innebar att Bredarör på Kivik allt mer kom att betraktas som ett besvärande undantag. Hällbildernas heraldiska uppbyggnad och inramningen av motiven på hällarna gjorde att forskarvärlden kom att urskilja hällbilder från öppna hällar i landskapet som en egen fornlämningskategori. Thomsens metod medförde en ny medvetenhet om skilda tidsåldrar och deras materiella lämningar. Hur Bredarör bäst skulle förstås var dock omtvistat. Den excentriske Sven Nilsson i Rosengård i Lund var säker på sitt svar, ett svar som fortfarande lämnar ringar på vattnet.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.