Dagen då graven stod klar

Dagen då graven stod klar var en av sommarens längsta och vackraste. Enstaka cumulusmoln vandrade förstrött över himlavalvet. Vinden var frisk. En molnbank låg ut över havet mot nordost. Det var sen eftermiddag men ännu långt till kvällningen. Det hade småduggat om förmiddagen men till sist hade solen visat sig; hon som återuppstår var morgon för att väcka allt till liv igen; hon som är dömd att vandra ensam utom då hon besöker de döda an- och förfäderna i underjorden, de som färdats vidare; hon som råder över människors liv och som välsignar dem vid deras resas slut; hon som de lärda traditionsbärarna visste var en han, idag var hon vänlig mot människorna igen – hon log. Det bådade gott.

Det låg en tät förväntan i luften. Det dova sorlet från den mångtusenhövdade skaran som hade samlats blandades med ljudet från en porlande bäck, det bekanta ljudet från havets dyningar, måsars skri och ljudet från lekande barn som hade svårt att se det allvarliga med den stundande begivenheten. Barn är sig lika. Vart du än kommer.

Flera tusen människor hade infunnit sig. Däribland 400 långväga gäster som aldrig varit på platsen tidigare. De hade färdats i dagar. Storögda stod de nu inför det uppförda monumentet. Förstummade. Aldrig hade de sett något liknande. Monumentet var så stort som det hade sagts. Det var enormt. Alla monument som de sett tidigare bleknade vid en jämförelse. Stora delar av omgivningen hade tömts på sten. Var man och kvinna hade bidragit efter sin förmåga. Vagnslast efter vagnslast hade kommit och gått tills monumentet äntligen stod färdigt. Någon hade räknat till 20000 hästdragna vagnslaster. Alla var nu spända på vad hövdingen, stammens andlige och moraliska ledare, skulle säga. Vad skulle han tycka?

Monumentet.

En stund tidigare hade traktens kvinnor stämt upp till lovsång. Deras klara stämmor hade ljutit vemod över äng och hav. Till och med barnen hade tystnat en stund till de ålderdomliga sångerna som människorna hade traderat från generation till generation. Långa epos om den stolta stammens välborna öde. Sånger om fallna hjältar. Om ärans tid. Nu skulle det hållas tal. Monumentet stod färdigt. Äntligen!

Det hade blivit ett präktigt monument. Mer än en genomsnittlig mansålder hade de lärda traditionsbärarna grubblat, funderat och planerat. Flera gånger hade de besökt och undersökt platsen där monumentet skulle uppföras. Efter att de bestämt sig tog det flera månvarv att fundera ut hur allt hade varit och ännu längre tid hur allt skulle bli. Traktens starkaste män hade sedan engagerats för det mödosamma arbetet att foga sten vid sten tills monumentet stod färdigt. De hade jobbat i flera månvarv. De senaste dagarna hade ett femtiotal personer arbetat dag och natt för att putsa upp monumentet inför den förestående begivenheten. Idag var de stolta. Tänk att ett sådant monument hade rests i dessa trakter. Det var förunderligt och stort.

Monumentet hade blivit vida omtalat långt innan det stod färdigt. Folk hade färdats omvägar bara för att se på när det uppfördes. Det hade varit en av traktens mest omtalade händelser. Inte ens under de fördömda åren av ofred hade en lika stor händelse utspelat sig på denna plats. Resultatet var onekligen magnifikt. Var sten hade valts med omsorg. Var sten hade lagts på plats med omsorg. Vart steg i den mödosamma processen hade planerats och sanktionerats från stammens allvetande råd av lärda traditionsbärare.

Denna samling bistra män var vida omtalade för sina kunskaper. De hade alla varit med om att uppföra liknande monument på andra platser. Några av de lärda traditionsbärarna var vida beresta. Någon av dem hade färdats långt bortom stammens område, varit borta i flera solvarv och umgåtts med främmande folk som talade märkliga språk. När tillfälle gavs kunde den främste av traditionsbärarna berätta lika gripande som sällsamma historier om sina långa resor och äventyr. Historier om hans många odysséer skulle traderas bland de lärda långt efter det att han lämnat detta jordeliv. Det skulle komma att diktas långa epos om honom för att hedra hans minne.

Hans främsta gåva var att han kunde se det fördolda. Det sades till och med att han funnit spår av hövdingens anfäder när de undersökte platsen där monumentet skulle uppföras. Han hade återfunnit heliga bilder som huggits i sten. Det sades också att några av de sakrala bilderna fortfarande var förkomna och att de låg gömda någonstans på de helgade marker som omgärdade den plats där monumentet nu tronade i sin storslagna prakt.

Det var nu länge sedan anfäderna reste de första monumenten i trakten. Några av dem stod ännu kvar. Tysta och stolta påminde de folket om en annan tid och en förlorad värld som nu återvunnits igen med hjälp av de lärda traditionsbärarna.

Det färdiga monumentet framför dem var gigantiskt. Någon sade att det var 282 steg i omkrets. Dess välvda profil reste sig havande mot himmelens valv. Folk från olika delar av anfädernas land hade bidragit på det sätt de hade kunnat. Var man och var kvinna hade dragit sitt strå till stacken. De var ju alla barn av den stolta stam av invandrare som en gång i den dimhöljda forntiden hade tagit det öde landet i besittning. De lärda traditionsbärarna hade berättat om märkliga växter och sällsamma djur som en gång fanns i dessa trakter: vindruvor, sköldpaddor och uroxar. Någon sa till och med att det var långt innan stammens egna anfäder hade letat sig hit. De hävdade till och med att delar av anfädernas äldsta boplatser nu låg dolda under det livgivande innanhav som vi idag kallar Östersjön. Inget av det mindes människorna utan hjälp och stöd från traditionsbärarna, de lärda män som hade bestämt att graven som anfäderna en gång rest här skulle återfå sin forna prakt. Det hade blivit ett ståtligt monument som i lika hög grad speglade traditionsbärarnas samtid som den tid då stammens fornstora glans och ära gick över jorden.

Plötsligt gick nyheten som ett sus genom den församlade skaran; någon sa att hövdingen redan hade setts, att han – den utvalde – redan fanns i närheten. Spänningen tätnade. Genast lade sig sorlet bland de församlade människorna. Till och med barn och måsar tystnade. Endast ljudet av de högtidliga flaggorna hördes. Förväntningen steg. Folk sträckte på sig. Försökte få fri sikt. Plötsligt stod han där – hövdingen. När folket fick syn på honom stämde de upp en sång till hans ära. Till och med barnen sjöng med.

Hövdingen.

Egentligen var han ingen speciellt ståtlig man men han tillhörde hövdingarnas heliga ätt. De var födda för att styra precis som stammens övriga människor var födda för att styras. Det var stammens lag. Hövdingen eskorterades av två av stammens mest ärrade krigare vars uppgift var att försvara honom med sina egna liv om det skulle behövas. Ingen ära kunde vara större. Hans noga utvalda kvinna var också med. Hon log och vinkade.

Hövdingens utvalda kvinna.

Solens strålar reflekterades i hennes gyllene smycken. Även hon var av hövdingars ätt men född i ett fjärran land, långt bortom horisontens rand där människorna talade ett främmande språk. Hövdingars blod var heligt och det heliga skulle skyddas från det orena. Sådan var hennes lag.

Sången tystnade. Hövdingen hade intagit sin plats. Ännu hade han inte yppat ett ord. Nu skulle det hållas tal till hans ära. Först ut var den lokala ättens traditionsbärare. Han var nervös och darrade på rösten. Någon tyckte att han mumlade. Han hälsade den store hövdingen välkommen och prisade hans stora välvilja och intresse för stammens anfäder. Gruppen av lärda traditionsbärare tackades för sina välsignade insatser vid uppförandet av det ärevördiga monumentet, ett monument som var värdigt en stor hövding. Därefter var det en av de mest respekterade traditionsbärarna som tog till orda. Han prisade hövdingen och talade om de heliga tecken som återfunnits och deras symboliska innebörd. Han talade om att det potenta monumentet hade rests till en hövdings ära och att liknande monument återfanns i andra delar av den värld som de alla delade. Han talade om den ära som följde med ett dylikt monument.

Därpå tog stammens äldsta traditionsbärare ordet. Han prisade den lokala ätten som bidragit med svett och sten till det färdiga monumentet. Monumentet var rest för de gemensamma anfädernas ära, en hövding. Därefter bad han vördsamt att stammens nuvarande hövding skulle inspektera det färdiga monumentet.

När hövdingen själv tog till orda var det med en röst fylld av liv och eld. Hans tal var kort och kärnfullt. Hövdingen sade att det var en stor händelse att bringa anfädernas monument till liv igen. Han bad stammens alla män och kvinnor att visa sin uppskattning och bjöd dem stämma upp till sång. Människornas gensvar blev stort och den tusenhövdade skaran började sjunga en hymn om fornstora dar. Därefter vandrade hövdingen fram till monumentets redan färdigställda gravrum, tätt följd av de lärda traditionsbärarna där de tillsammans, under vördnad, betraktade anfädernas heliga bilder som huggits i sten. Efter det var ceremonin till ända och hövdingen drog sig tillbaka.

Det talades länge om denna händelse. Det sades allmänt att dagen då graven stod klar var en av sommarens längsta och vackraste. Endast några enstaka cumulusmoln vandrade förstrött över himlavalvet. Solen log. Dagen då graven stod klar var tisdagen den 20 juni 1933.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.