Olof Rudbeck – Nordens orakel

Ingen människa förkroppsligar Renässansens vetenskapliga ambitioner till större fulländning än den egensinnige och egocentriske Olof Rudbeck (1630–1702). Rudbeck var möjligen ett av Sveriges största universalgenier genom tiderna. Inget var för stort eller för smått för att undgå hans skarpsinne och intellekt. Spatserande förbi ett slakteri en morgon i Uppsala stannade han upp för att betrakta en nyslaktad oxe som fångade hans anatomiska intresse. Av en ren slump hittade han några nervtrådar som ledde honom vidare in i det döda kadavret tills att han upptäckte djurets lymfkörtel. Det blev en vetenskaplig upptäckt som gjorde Rudbeck känd i hela den lärda delen av västvärlden.

Några år senare löste han gåtan om Platons sedan länge försvunna och mytomspunna idealvärld Atlantis. Denna sagoö låg till Rudbecks egen förvåning i Sverige. Han fann också en romersk hippodrom och utförde omkring 2000 arkeologiska undersökningar av fornminnen i trakterna kring Uppsala. Rudbeck var därtill ett mekaniskt snille, arkitekt och ingenjör. Han lär varit den förste som odlade potatis i Sverige. Bara det.

Rudbeck föddes i Västerås som son till biskopen. Han fick en sträng men stimulerande lutheransk uppfostran med en hälsosam blandning av disciplin, lek, musik och bildning. År 1648 skrev han in sig vid Uppsala universitet och fyra år senare disputerade Rudbeck på en avhandling om blodomloppet. Året efter upptäckte han lymfkörteln och for på en tidsenlig Grand Tour under vilken han bland annat studerade en tid vid universitetet i Leiden i Holland. År 1654 var Rudbeck åter i Uppsala där han blev utnämnd till professor i medicin 1660. Här undervisade han i medicin, naturalhistoria, botanik, kemi, fysik, anatomi, matematik, astronomi, byggnadskonst, fortifikation, artilleriväsen med tillhörande pyroteknik och musik. Som sagt, inget var för stort eller smått för att tilldra sig Rudbecks intresse.

Rudbeck var en omtyckt och dynamisk lärare som lockade studenter till sig. Det använde han aktivt för att stärka sin karriär och position vid universitetet. Rudbeck verkade även som arkitekt och ingenjör och gjorde bland annat betydande insatser inom vattenmekaniken. Särskilt intresserade han sig för botanik och han planerade oblygt att ge ut ett vetenskapligt verk över världens alla växter och träd där de skulle avbildas i naturlig skala (1:1). Det var Rudbeck som grundlade det som vi idag känner som Linnés trädgård i Uppsala, en botanisk trädgård som han själv ansåg vara bland de förnämsta i Europa. I slutet av 1660-talet listades 1873 växtformer. Rudbeck var så stolt över sin skapelse att han kallade trädgården för ”sin förstfödde son”. Det var i Rudbecks trädgård som en ung Linné lärde sig grunderna i att systematisera skapelsens mångfald.

En av Rudbecks många missioner i livet kom att bli att skapa en dådrik och storslagen forntid som matchade Sveriges samtida maktambitioner. Också i detta kall var han arbetsför, äregirig, polemisk och stridbar. I en säregen blandning av etymologi, djärva och dristiga omtolkningar av Bibeln och andra historiska och klassiska källor, arkeologisk empiri, etnologi och mycket annat, kom Rudbeck att teckna en lika storslagen som häpnadsväckande forntid och historia för det svenska riket. Kulturens vagga hade stått i Sverige.

Atlantican

Rudbecks magnum opusAtlantican – utkom i fyra digra volymer med ett tillhörande planschverk. Hela verket upptar cirka 2300 sidor. Professor emeritus Evert Baudou beskriver verket som ”en brokig väv, som inte kan överblickas i sin uttrycksfulla detaljrikedom”. Det tar veckor att läsa det snåriga verket och sannolikt år för att förstå det, om det ens går. Idéhistorikern Sten Lindroth (1914–1980) är mer barsk i sin värdering då han menar att ”Atlantican är ett monument över stormaktstidens vilseförda patriotiska forskaranda, oroande, nästan skrämmande i sin förening av snille och vanvett […] allting han rörde vid antog monumentala mått”.

Atlantican, vars första band utkom 1679, är en barock, ordrik, naiv, lidelsefull, polemisk och många gånger överraskande underhållande läsning. Man ömsom skrattar och gråter. Högt blandas med lågt, vin med vatten. Det är lätt att få intrycket att Rudbeck driver gäck, både med sina många samtida opponenter men också med sina läsare. Gång efter annan skymtar hans säregna humor fram. Rudbeck förlorar sig i Bibeln och en rad antika författare och omtolkar deras uppgifter utifrån sin fasta övertygelse om den götiska stammens överlägsna förträfflighet. Ibland verkar han till och med överraska sig själv med alla de storslagna upptäckter som han med ”Guds nåd” gör under författandet av sitt sagolika verk.

Hans storslagna arbete syftade till att omgestalta stora delar av världens historia där de dådrika svenskarna fått sig en alltför blygsam plats tilldelad. Här byggde Rudbeck oblygt vidare på den götiska historieuppfattning som formulerats av Olaus Magnus, Johannes Bureus, Georg Stiernhelm och Olof Verelius. Enligt denna teori befolkades Sverige av Jafet, Noas son, varur svenskarnas kraftfulla stam hade sitt ursprung, vilket enligt Rudbeck skedde redan några hundra år efter syndafloden. Svenska språket var därför det näst äldsta i världen. Från Sverige hade sedan folkvåg efter folkvåg utvandrat och befolkat världen: ”Skyttar, Borbarn, Asar, Jättar, Giotar, Phryger, Trojaner, Amaizor, Traser, Lyber, Maurer, Tussar, Kaller, Kämpar, Kimrar, Saxer, Germen, Svear, Longobarder, Vandaler, Herular, Gepar, Tydskar, Anglar, Paiktar, Danar” och en och annan ”Sjökampar” kunde alla härleda sina stamtavlor tillbaks till Jafets söner och Svears stolta folkstam. Såväl de mytomspunna hyperboréerna, identifierade som kung Bores ättlingar, goterna och Platons Atlantis kunde Rudbeck efter sinnrika förvecklingar och förklaringar förbinda med Jafets söner och deras avkomma. Bibeln, Guds sanna ord, var Rudbecks rättesnöre i utforskandet av historien.

Många av Rudbecks teser om ”Gammalt nytt, eller Nytt gammalt” försökte han bevisa genom sinnrika etymologier som ter sig lika fantastiska som lustiga idag. Liksom vid ordnandet av renässansens kuriosakabinett vägleddes Rudbeck av en vederhäftig formlikhet i sina analyser. Så skulle äventyrliga Täbybor ha grundat Thebe i Egypten. Staden Candia på Kreta var naturligtvis grundad av emigranter från Scandia. Den grekiske guden Herkules var i själva verket en omskrivning av Härkalle från Uppland. Gudinnan Venus hade fått sitt namn av svenskans ”vän”. Heliogabalus kunde härledas ur ”heliga Balder”. Bara sådär.

Likaväl som Rudbeck skapade Atlantican så skapade Atlantican Rudbeck. Han var själv högst medveten om sin gudabenådade genialitet och hans digra verks banbrytande karaktär: ”ty såsom jag haver tillbudit att uppröja den väg som för 3 eller 4000 år sedan är igengrodd med skräckeliga stora och höga trän”, skrev han målande.

Olof och en skara lärde män.

På titelbladet till Atlanticans planschverk möter vi honom både som anatom och historiker där han står omgiven av några av historiens största filosofer, historiker och diktade hjältar: Platon, Artistoteles, Orpheus, Plutarchos, Hesiodos, Odysseus, och så vidare. I bakgrunden skymtar liemannen fram mätandes den allt för korta tid som vi fått till skänks på denna jord. Som värd för det lärda mötet, stående i centrum, ser vi en trosviss Rudbeck som lyfter upp en liten flik på världskartan där det uppdagas att Deorum insula, gudarnas ö, samt Platons förlorade idealvärld Atlantis, i själva verket legat i Sverige.

Genom en närläsning av Platons dialoger Timaios och Kritias hade Rudbeck funnit inte mindre än 102 kännetecken på att Atlantis en gång legat i Sverige. Varken Platon eller Aristoteles verkar tro sina ögon. Några av personerna på bilden slår uppgivet ut sina händer då de kapitulerar inför den uppdagade sanningen. Rudbeck ler ett lätt inåtvänt leende som är lika mystiskt och förtrollande som Mona Lisas på Leonardo Da Vincis kända målning. Eller är han bara spefull? Driver han med oss?

Världens åldrar

Genom en blandning av bibliska, klassiska och isländska källor, samt en hel del gissningar kan vi förmoda, kunde Rudbeck dela in historien i sex åldrar:

Skapelsen

I – Guldåldern

II – Silveråldern

Syndafloden

III – Stentiden eller Stenåldern

IV – Koppar eller Askeåldern

V – Giödingz-Åldern

VI – Järnåldern

Efter syndafloden inföll stentiden, en tid då människor enbart begagnat redskap av sten. Därefter följde koppar- eller askeåldern, då människorna var ”förskreckeligen stora och starka”, en tid då koppar- och bronsföremål brukades. Giödingz-Åldern markerade asarnas intåg från Främre Asien vilket omtalas i islänningen Snorre Sturlassons Edda och hans Konungasagor. Därefter följde järnåldern.

Rudbeck stödde sin indelning av världens åldrar i mångt och mycket på egenhändiga tolkningar av historiska källor men också på empiriska arkeologiska iakttagelser. Tillsammans med forndiktaren Olof Verelius (1618–1682), som utsågs till Sveriges första professor i fäderneslandets antikviteter 1662, utförde Rudbeck en av de första arkeologiska undersökningarna i Sverige som dokumenterats till eftervärlden. Det rör sig om en gravhög vid Broby i Börje socken strax norr om Uppsala. Av ”vördnad för de dödas andar” undersökte de inte hela högen. Trots det fann de både brända och obrända ben, kol och trasiga lerkärl. Högen tolkades som en familjegrav där ”somliga brändes, andra jordades”. Tillsammans undersökte de kyrkan vid Gamla Uppsala, förvissade om att det hednatempel som omnämns av Adam av Bremen legat på samma plats. I trakterna av Ulltuna utanför Uppsala undersökte Rudbeck 700 ättehögar. Vid undersökningarna kom hans anatomiska blick till användning då högarna dissekerades och dokumenterades med föredömliga profiler som än idag ter sig användbara.

En av Olofs profilritningar av en gravhög.

Rudbeck blandade och gav, allt under tron att Gud stod honom bi. Genom att mäta tillväxten av ”svartmylla” sedan syndafloden menade han att gravarnas ålder kunde avläsas. Under de 4000 år som hade gått sedan Guds vrede sköljde fram över jorden beräknade Rudbeck att svartmyllan hade ökat med åtta till nio tiondelar av en kvarter. För att underlätta uppmätningarna konstruerade han en sinnrik mätsticka som lätt kunde avslöja åldern på en grav eller ett fornfynd.

Gravhögars strategrafi och mätstickan till höger.

För att testa sin uppfinning mätte han enligt egen utsago svartmyllans tjocklek i de 12370 ättehögar som återfanns inom en mils omkrets från Uppsala. Resultatet? Enligt svartmyllans tjocklek skulle Sverige ha varit bebott redan 200 år efter syndafloden. Därtill lyckades Rudbeck med konststycket att bedöma Gamla Uppsala storhögars inbördes ålder. En bedrift så god som någon.

”Sweriges Riike till ewigt beröm”

Olof Rudbeck föddes och verkade i en tid då Bibeln var helig och sann. Det land som han kom att känna och tjäna – Konungariket Sverige – var en militär stormakt som förde ett lika heligt som utdraget religionskrig. Hans studier var aldrig menade att ge en neutral kulturhistorisk bild av forntiden utan tjänade som en guldinramad spegel där Sveriges ambitioner att bli en europeisk stormakt kunde finna en upplyftande självbild.

Rudbecks historieskrivning syftade till att förgylla konungarikets ärofyllda historia. Målet var att länka det svenska folkets historia till bibliska figurer och händelser, till Guds plan. Enligt Rudbecks storslagna vision så var det Jafet, Noas son, som grundlade det svenska riket och som en följd av det kunde den svenska konungen länka sin härkomst tillbaka till rent bibliska stamtavlor och Guds stora plan för mänskligheten. En trösterik tanke i sig. Här hade goter, hyperboréer och Platons Atlantis en funktion att fylla. Att det både behövde skarvas och broderas lite för att få till en god historia var inget som bekymrade Rudbeck.

Sett ur det perspektivet så är det talande att flera av Atlanticans band är dedicerade till svenska konungar. Den svenska historien tjänade ju till att förgylla deras koppling till Guds utstakade plan för mänskligheten. Band I var dedicerad till Rudbecks vän Verelius, band II till Karl XI, ”den jag aldrig påtänkia utan mine ögons och hiertas rörelse”, och band III till Karl XII. Det fjärde bandet gavs ut postumt. I förordet till det tredje bandet lyser syftet med Atlantican igenom med förödande kraft då Rudbeck pedagogiskt förklarar för Karl XII att:

Eders Kongl: May:tz Rijke och Fädernesland hafwer ifrån äldsta werldennes tiider, för alla andra Riiken i werlden, bewaradt för fremmande Herrskap, och låtit dess Japhets Konungsliga barn effter barn besittia deras Fäders arf och thron, dess effterkommande så förökt, att the genom mächtiga uthtåg hafwa större delen af werlden underkufwadt, här och thär mächtiga Riiken inrättadt, och wåra Fäders Kunglige Barn sig thär nedersatt, Sweriges Riike till ewigt beröm.

Sådan var den världsbild som var förhärskande då Bredarör på Kivik upptäcktes en ljus sommarnatt 46 år efter Olof Rudbecks död 1702.

* * *

Detta är ett utdrag ur boken ”Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé” från 2013 skriven av Joakim Goldhahn. Valda delar av boken kommer publiceras i redigerad form på Hallbild.se. Du kan se tidigare och kommande inlägg om Bredarör genom att söka ”Bredarör”. Vill du läsa boken från pärm till pärm kan du beställa den genom att skriva till förlaget Artres Liberales. Boken kostar 310 kronor + porto och är på 640 sidor.