”…några svarta prickar på ett vitt blad”

Det kom att dröja 300 år efter att Johannes Haquini Rhezelius lämnade Lunds by innan några hällbilder från Tjust kom att uppmärksammas igen. Under tiden hade studiet av hällbilder formerats till ett eget forskningsfält. Den första avhandlingen på ämnet behandlade Bredarör på Kivik och den försvarades redan 1780 vid Lunds universitet. Författaren hette Anders Forssenius. En avhandling på samma tema lades fram 1858 vid samma universitet av Nils O Wiberg. Viktigare var att systematiska inventeringar och dokumentation av hällbilder hade startat. Det skedde bland annat genom Carl Georg Brunius försorg, en prästson från Tanum i Bohuslän. Under slutet av 1810-talet dokumenterade Brunius 65 hällar med ”hieroglyfer” från Bohuslän. Han skrev en rapport på franska 1818 över sina fynd som sedan cirkulerade bland lärda män och kvinnor i Lund. På grund av att tryckkostnaderna var allt för höga kom det att dröja ända till 1868 innan rapporten kom i tryck; nu i omarbetad form och på svenska. Där före hade Axel Emanuel Holmberg samlat alla kända hällbilder i Skandinavien till en avhandling 1848.

Mer systematiska inventeringar och dokumentation av hällbilder kom i gång på alvar under 1870-talet i Bohuslän. Det skedde genom artisten Lauritz Baltzer som publicerade sitt arbete i en rad häften mellan 1881 och 1908.

Lauritz Baltzer dokumenterar hällbilder i Bohuslän. För att dokumentera hällbilderna använde han sig av ett rutnät för att skala ned hällbilderna genom frihandsteckningar.
Lauritz Baltzer dokumenterar hällbilder i Bohuslän. För att dokumentera hällbilderna använde han sig av ett rutnät för att skala ned hällbilderna med hjälp av frihandsteckningar.

Med utgångspunkt i Baltzers mångåriga arbete kom Oscar Almgren att genomföra fältarbete i Bohuslän under början av 1900-talet. Hällbildernas placering i landskapet och deras betydelse var det centrala för Almgrens studie som publicerades 1912. Andra landskap stod snart på tur. Gunnar Ekholm tog sig an Upplands hällbilder i en avhandling från 1921 och Arthur Nordén publicerade Östergötlands hällbilder 1925. Merparten om kunskapen om bronsålderns hällbilder i början av 1900-talet baserade sig därmed på dokumentationsarbeten i Bohuslän, Uppland och Östergötland. Enstaka hällbilder från andra områden var visserligen kända men i regel var det enbart någon enstaka hällbild som hade dokumenterats och beforskats. Ingen av dem var från Tjust.

Hällbilderna vid Hammar i Gamleby stad tillhör de först återfunna hällbilderna i Tjust. Hällen domineras av några stora båtmotiv. Därutöver ses fot- och ringmotiv samt skålgropar. Fotografi från 1926 Kulbackens museums arkiv. Okänd fotograf.
Hällbilderna vid Hammar i Gamleby stad tillhör de först återfunna hällbilderna i Tjust. Hällen domineras av några stora båtmotiv. Därutöver ses fot- och ringmotiv samt skålgropar. Fotografi av okänd fotograf 1926, nu i Kulbackens museums arkiv.

Tjustbygdens hällbilder uppmärksammades först under 1920-talet då en del nyfynd gjordes. De första fynden gjordes 1926 och bestod av hällbilderna från Hammar och Härstad i Gamleby. Strax därefter hittades hällbilder vid Almviksnäs (1928) och Blekhem (1929).

Skålgropar vid Blekhem i Törnsfalls sn. Fotografi av Hjalmar Johansson 1929, nu i Kulbackens museums arkiv.
Skålgropar vid Blekhem i Törnsfalls sn. Fotografi av Hjalmar Johansson 1929, nu i Kulbackens museums arkiv.

De nyfunna hällbilderna ledde fram till mer systematiska efterforskningar. År 1932 hittades hällbilderna vid Lofta kyrka och Råberga och året efter hittades flera platser vid Utrike.

Hällbilderna vid Lofta kyrka hittades 1932. Här ett foto av Harald Hansson från 1936, nu i Kulbackens museums arkiv.
Hällbilderna vid Lofta kyrka hittades 1932. Här ett fotografi av Harald Hansson från 1936, nu i Kulbackens museums arkiv.

Fynden som gjordes var inte så spektakulära i sig men deras blotta närvaro ledde fram till att Tjustbygden presenterades som Ett nytt hällristningsområde i Sverige i en artikel från 1934. Författaren hette Harald Hansson.

Harald Hansson (Stale) och det så kallade "Klockargänget" vid Lagmanskvarn i Döderhults socken någon gång under 1930-talet. Harald står som andra man från höger.
Harald Hansson (Stale) och det så kallade ”Klockargänget” vid Lagmanskvarn i Döderhults socken någon gång under 1930-talet. Harald står som andra man från höger. Fotografi från Döderhults hembygdsförening.

Hansson var bördig från Tjust. Han hade läst arkeologi vid Uppsala universitet under 1920-talet och disputerade där på en avhandling om Gotlands bronsålder 1927. Efter avslutat sina studier flyttade Harald tillbaka till Tjust och efter en tid tog han sig efternamnet Stale. Stale arbetade bland annat som lärare i Gamleby och Västervik. Han företog även en rad utgrävningar av bronsålderslämningar på uppdrag av Riksantikvarien och Kalmar Läns Museum, vilka vi skall återkomma till vid senare tillfälle.

Hanssons artikel från 1934 presenterade 9 hällar med inknackade bilder från 8 platser från Gamleby, Lofta och Törnsfall socken. Fynden var resultatet av målinriktade inventeringar. Idag känner vi dem som Gamleby 54 vid Hammar, Gamleby 80 vid Härstad, Lofta 17 vid Lofta kyrka, Lofta 84, vilket utgörs av två hällar vid Råberga, Lofta 136 vid Altargärdet vid Utrike, Lofta 157 vid Utrike, Törnsfall 6 vid Blekhem, samt Törnsfall 93 vid Almviksnäs. Utöver dessa hällbilder hade det även påträffats ett 20-tal skålgropsförekomster vid inventeringarna.

Hällbilderna vid Råberga, Lofta 84. Okänd Fotograf, nu i Kulbackens museums arkiv.
Hällbilderna vid Råberga, Lofta 84. Okänd Fotograf, nu i Kulbackens museums arkiv.

Merparten av de nyfunna hällbilderna bestod av båtmotiv, skålgropar samt ring- och fotmotiv. De flesta hade påträffats av fiskare Johan Berg i Lofta och hans söner, vilka alla var hängivna amatörarkeologer. Det skall genast påpekas att jag inte avser något som helst negativt med begreppet ”amatör-” i sammanhanget; för mig betyder det enbart att personen ifråga inte hade sin huvudsakliga inkomst som arkeolog. Fiskare Berg fiskade, till exempel. Många av Sveriges mest kända arkeologer kan utifrån en sådan definition betraktas som amatörarkeologer och några av de personer som hittat flest hällbilder i Sverige var hängivna amatörarkeologer; Lauritz Baltzer, Arthur Nordén, Einar Kjellén, Torsten Högberg, Gunnar Andersson, Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam, bara för att nämna några av dem.

Hursomhelst, Fiskare Berg och hans söner firade stora framgångar under sin hällbildsjakt. De var så hängivna sin mission att finna nya hällbilder att Bergs fru ofta klagade på att det aldrig fanns några skurborstar hemma. De kom till annan användning då fiskarn och hans söner var ute och skurade rent hällarna från mossa och lav i sin jakt efter hägrande hällbilder!

Vi fann tydliga men indirekta spår efter fiskare Berg och hans söner under vårt projekt. Merparten av alla hällbilder vi hittat består av skålgropar. I vissa områden har antalet nyfynd till stora delar bestått av just skålgropar. I Lofta socken, där fiskare Berg bodde, är andelen nyfynd av skålgropar betydligt modestare än i andra områden. Till en början hade vi svårt att förklara detta förhållande men i efterhand har det blivit tydligt att vi har arbetat i radioskugga från fiskare Bergs framfart!

Åter till Hansson. I ljuset av de stora hällbildsfälten i Bohuslän, Uppland och Östergötland tedde sig de nya hällbilderna i Tjust inte så märkvärdiga. Hansson menade dock att fynden var av stor betydelse och han siade om framtiden då han skrev:

”Upptäckterna innebära en utvidgning av den svenska hällristningskartan, några svarta prickar på ett vitt blad, vilket förf. anser vara det viktigaste resultatet. Fynden äro redan så många och samlade, att man kan ha rätt att tala om ett nytt hällrisntingsområde och förutsäga nya upptäckter.”

Historien kom att ge Hansson rätt.


Mer att läsa

Hansson, Harald (1934). Ett nytt hällristningsområde. I: Larsen, Hjalmar, Odencrantz, Reinhold & Olsén, Per (red.). Studier tillägnade Gunnar Ekholm 13/3 1934. Uppsala: A.B. Lundequistska Bokhandeln, 37–49.