Det sägs att alla historier har en början. Och historien om tjustbygdens hällbilder tar sin början med en kyrkstöld i Västervik. Vi vet inte vilket år det skedde men att det var innan 1634. Vi kan ana varför. Vi känner inte tjuvens namn men vi vet att det var en man. Vi vet också att det var silver som stals, att Gud vredgades över den okristliga gärningen, samt att Guds straff blev att han lät kyrktjuvens fot lämna sitt avtryck på en häll vid Lunds by i Gladhammar socken.

gladhammar-kyrka-och-fot
Rhezelius dokumentation av Gladhammar kyrka och kyrktjuvens fot vid Lunds by från 1634.

Historien om kyrktjuven vid Lunds by är bevarad genom Johannes Haquini Rhezelius reseberättelse om hans antikvariska resa till Öland, Kronoberg och Tjust som skedde sommaren 1634. Hans latinska namn låter lite högfärdigt. Egentligen hetta han Johan Håkansson. Han var född omkring 1600 i Torstuna socken i västra Uppland och han dog 66 år gammal i Jönköping. Hans far var kyrkoherde. Tillnamnet Rhezelius avslöjar att familjen härstammade från Resele i Ångermanland. Johan Håkansson började studera i Uppsala 1624 och avslutade sina studier omkring 1630, då som Johannes Haquini Rhezelius, varefter han fick anställning som kansliskrivare i Stockholm.

Rhezelius fick sin antikvariska utbildning som elev till Martinus Aschaneus (1575–1641) som var kyrkoherde i Fresta och Hammarby utanför Stockholm. Den senare var anställd av Johannes Bureus (1568–1652), Sveriges första Riksantikvarie. Det skedde senast 1629 då Bureus omnämner Aschaneus i sin dagbok. Aschaneus uppgift var att undersöka gamla monument, skrifter och runstenar. Därtill skulle han utbilda någon lämplig person som kunde bli en fullödig antikvarie. Som kompensation för uppdraget slapp Aschaneus betala skatt. Hans uppgift var att:

”… vti Antiquiteterna och Runakonstena, i lärande och afrijtande beqwäma personer vnderdånligen vnderwijsa [och] öffua”.

Rhezelius påbörjade sin antikvariska utbildning strax efter 1630. Fyra år senare var han redo för sitt första uppdrag. Vi anar att han fick en gedigen utbildning och att han drillades i att läsa runor och dokumentera monument och runstenar i skala. Våren 1634 utfärdar Aschaneus en fullmakt för Rhezelius ”att omfara i rijket att wetta och sambla antiquiteterna. På hwilken iagh kläder och annat kostat haufer Ex proprio [d.v.s. ur egen ficka]”. Rhezelius första resa var tänkt att gå till Öland, Småland och Västergötland, vilket framgår av ett respass från Kammarkollegium som undertecknades den 17 april samma år. Uppgiften var att:

”medh ytterste flijt icke allenast sådhane gamble Monumenter effterfråga vthan och i Penna afrijta och beskrifwa, hwadh samma sagor på steenar, i Böcker och Rijmstafwar, myntt och annat sådhant finnes, fullfölliandes be:te Memorial”.

Det är dock osäkert om Rhezelius besökte Västergötland under sin antikvariska resa eftersom det saknas källor som påvisar det. Rhezelius anteckningar från resan till Kalmartrakten och Öland är desto fylligare. Det är också genom sina talrika avbildningar och beskrivningar av Ölands kyrkor, runstenar, gravfält och borgruiner som Rhezelius är mest känd och citerad. Mindre känt är att Rhezelius även upptecknade och avbildade hällbilder under resan.

Rhezelius anlände till Kalmar och Öland i början av juli 1634. Han började genast teckna ned sina antikvariska iakttagelser i en resedagbok som numera förvaras på Kungliga Bibliotektet i Stockholm. Den första hällbilden dokumenterades den 6 augusti på Öland vid Folkelunda gård i Långelöts socken. Den utgörs av två skålgropar inhuggna på ett gravklot av granit. Gravklotet är enormt och väger omkring nio ton. Det är placerat på toppen av en stensättning som markerade en extremt rik kvinnograv från 300/400-talen e.Kr. Då gravklotet än idag ger ett imponerande intryck är det inte att svårt att förstå att diverse sägner var knutna till det. Man berättade om hur två jättar kastat sten från Ölands södra respektive norra udde. Gravklotet kallades Welter sten och associerades med ett av jättarnas enorma kast. Skålgroparna på stenen skulle utgöra jätten Welters fingeravtryck. Rhezelius fann detta osannolikt och ansåg att det snarare rörde sig om en gammal milsten.

werthers-sten
Rhezelius dokumentation av Welter sten från den 6 augusti 1634 är Sveriges äldsta hällbildsdokumentation.

I september var Rhezelius åter på fastlandet. I Kalmar stads utkant påträffade han en rest sten med ett inhugget hjulkors, som han menade hade fungerat som ett vägmärke.

Därpå styrde Rhezelius sin kosa mot Kronobergs län för att sedan återvända till den småländska kusten. På flera ställen fick han höra om människor som fått sina fotavtryck fästa i sten efter diverse dispyter och mindre aktsamma handlingar. Några av dessa fotsulor dokumenterade han, bland annat en i Ryssby socken där en kvinna falskeligen hade utmålat sig som ungmö varvid hennes fot fastnade i en berghäll. Platsen är inte känd idag. Som fallet med hällbilden från Lunds by, var det ett straff för en ogudaktig handling som gjorde att den falska ungmöns fot fastnade i berget.

Historien om kyrktjuven beskriver Rhezelius på följande vis:

”Relat(ion) om effne sten. Säga alle man att en tÿf hafr stulit Vesteruÿks Kÿrkia, och när han hafuer komit på detta stellet, hafr han fasnat i berget, sÿnes för den skuld altså. [texten fortsätter under bilden] Dette förne fiät är på skogen widh wägen melan westerwÿk och Gladhammar, sÿnes skÿnbarligh”. 

Det är noterbart att Rhezelius sagesmän inte tycks ha haft någon som helst kännedom om de figurativa hällbildernas förkristna innebörd. Tolkningarna som förs fram är alla sprungna ur en kristen kultur och världsbild.

Idag vet vi att det är fler motiv som huggits in på hällen vid Lunds by i Gladhammar socken. Du finner dem under posten Gladhammar 22:1. Där framgår att fotsulan som Rhezelius dokumenterade har sällskap av flera andra fotfigurer som långsamt vandrar nedför hällen som en påminnelse om guds sjunde budord ”du skall icke stjäla”. Och om du nu måsta stjäla, undvik för allt i världen silvret i Västerviks kyrka!


Mer att läsa:

Goldhahn, Joakim (2011). Sveriges äldsta och norra Europas näst äldsta hällbildsdokumentation – en notis om Johannes Haquini Rhezelius antikvariska resa till Öland och Småland 1634. Fornvännen 106 (1), 1–7.