”Ett fotografi fångar tiden

likt de frusna ögonblick

som huggits i sten”

Ett fotografi fångar tiden. Det fryser själva livet, dess rörelse. Ögonblicket det säger klick förevigar det förgängliga. Ett fotografi besvärjer därmed det obeständiga, det flyktiga. De frusna ögonblicken hjälper oss att minnas. Inte bara det som en gång var, utan också det som – ofrånkomligen – skall komma. Ett fotografi kan därmed ses som ett varsel om vår korta tid på denna märkvärdiga planet. Klick. Ögonblick som går, som för oss närmare livet stora gåta. Klick. Där gick ännu ett nu förlorat.

Det är något magiskt med en kamera och de ögonblicksbilder som de fryser. På sätt och vis liknar fotografierna och hällbilderna varandra. De senare kan också liknas vid frusna ögonblick, som huggits i sten. Båda medierna har fångat en hemlighetsfull bild som tycks rymma mer än tusen ord. Låt vara att orden ofta säger mer om betraktaren än handen bakom bilden.

De äldsta fotografierna av Tjustbygdens hällbilder är inget undantag. Liksom stenbilderna som de försöker fånga kan några av dem ses som små tidskapslar. Ta de äldsta fotografierna av hällbilderna i Härstad som exempel. Hällbilderna hittades 1926 och de första fotografierna togs troligtvis samma år. Naturligtvis försöker fotografen fånga bergsbilderna, de revbensspantade båtarna. De ligger förtöjda i aftonsolens sken likt de gjort i tusentals år. De långa skuggorna på bilden vittnar om att fotografen sökt sig till bilderna i kvällningen, när solen är på väg att lämna oss för ännu en färd genom de dödas dal. Det skarpa skenet från höger i bild, vittnar om en förstärkt ljuskälla, troligen en blixt, vilket vittnar om att vår okända fotograf var väl förtrogen med uppgiften och mediet.

Hällbilderna vid Härstad 1926. Okänd fotograf, nu i Kulbackens museums arkiv.
Hällbilderna vid Härstad 1926. Okänd fotograf, nu i Kulbackens museums arkiv.

Strax efter denna bild tas ännu ett fotografi av hällbilderna, nu utan förstärkt ljuskälla. Under tiden som förlöpt har solen hunnit sänka sig lite, ljuset är mindre markant och istället för den förlösande blixten förlitar sig fotografen nu på en skolkrita som har använts för att förstärka de inhuggna bilderna. Bilderna syns visserligen lite tydligare men något av bergsbildernas magi har onekligen förlorats.

img_0016fixad
Hällbilderna vid Härstad 1926. Okänd fotograf, nu i Kulbackens museums arkiv.

Det råder ingen tvekan om att de båda bilderna på Härstads hällbilder tagits vid samma tillfälle. Samma mossfläckar går att finna igen på båda fotografierna. Skuggspelet i bakgrunden är i det närmaste identiskt. Notera exempelvis den fyrkantiga skuggan som sträcker sig efter åkerns fåror. Vid en första anblick verkar det som det står någon form av byggnad på platsen. Det går även att identifiera skuggspelet efter en elstolpe och kanske siluetten av någon tillfällig besökare.

img_0029-fixat
Hällbilderna vid Härstad 1926. Okänd fotograf, nu i Kulbackens museums arkiv.

Det sista fotografiet från besöket vid Härstad 1926, ja det är det sista för zoomar vi in i bilden kan de ikritade hällbåtarna fortfarande skönjas, avslöjas flera saker. Den förmodade byggnaden eller huset visar sig nu vara en gigantisk höbal som lagts på hällen, troligen för att berget skall hålla höet torrt. Hällbilderna upptäcktes troligen på våren strax innan det föreviga besöket, för flera av de nakna träden i bakgrunden sträcker sina kala armar mot himmelen. Till vänster om klippan med hällskeppen i Härstad ses en tunn vattenspegel, kanske de sista spåren efter vinterns snötäcke. Området framför hällbilderna i Härstad är än idag vattensjukt och det går därmed att tänka sig att bilderna ursprungligen höggs in på en klippa invid en grund sjö eller våtmark.

Vidare. Dagens Hallingebergsväg lyser med sin frånvaro och i bakgrunden ligger enbart några utspridda boningshus. På Prästgårdshöjden ser vi en tät tallskog. Samhället Gamleby hade ännu inget behov av något vattentorn eller värmeverk. Markerna runt Härstad framstår som en lantlig idyll och den okände fotografens vana handlag med sin kamera har lyckats fånga denna känsla i sina välkomponerade bilder.

Hällbilderna vid Hammar hittades samma år som dem vid Härstad – 1926. Troligen togs både bilderna av Hammar och Härstad inom en tämligen snäv tidsram för även här verkar träden sakna sina lövkronor.

Hällbilderna vid Hammar 1926. Okänd fotograf, nu i Kulbackens museums arkiv.
Hällbilderna vid Hammar 1926. Okänd fotograf, nu i Kulbackens museums arkiv.

Tyvärr saknas det fotografier i Kulbackens museums arkiv på hur hällen och bilderna vid Hammar såg ut innan de inknackade figurerna kritades i. Av den renskrubbade hällen att döma, och de delar som ännu inte skrubbats rena, så torde fru Berg snart behöva köpa nya skurborstar!

1926
Vy över Hammar 1926. Okänd fotograf, nu i Kulbackens museums arkiv.

Vid tidpunkten då de äldsta fotografierna togs låg hällbilderna vid Hammar strax invid en slingrig grusväg som förband gården med Gamleby samhälle. Gården Hammar ser ut att vara nätt och välskött. Notera den stora ladugården samt det modärna vindkraftverket. Hällen där bilderna höggs in framstår som mer imponerande och prominent i landskapet 1926 än idag. Det beror på att ännu en enorm höbal placerats på en häll där figurer från bronsåldern huggits in. Platsen ligger omgiven av åkrar och ängar, som ett nav i det landskapsrum som numera har gått förlorat men som bevarats till oss genom kamerans frusna ögonblick.

Bergsknallen med skålgropar på gården Rödjas ägor 1928. Okänd fotograf, nu i Kulbackens museums arkiv.
Bergsknallen med skålgropar på gården Rödjas ägor 1928. Okänd fotograf, nu i Kulbackens museums arkiv.

Nästa hällbild som förevigats i Tjust återfanns på gården Rödjas ägor 1928. Det rör sig om tre, eller möjligen fem, skålgropar som påträffades på en bergsknalle, troligen av fiskare Berg och hans söner. Återigen verkar det som om platsen besöktes om våren, i slutet av april, precis då bladen på björkarna börjat slå ut.

Skålgroparna vid Rödja 1928. Okänd fotograf, nu i Kulbackens museums arkiv.
Skålgroparna vid Rödja 1928. Okänd fotograf, nu i Kulbackens museums arkiv.

Området runt Rödja har inventerats tre gånger av professionella arkeologer; först under 1940-talet och 1970-talet vid Riksantikvarieämbetets första- och andragångsinventering därefter 2011 och 2012 av projektet Bilder av ostkustens bronsålder. Ingen av inventeringarna har lyckats återfinna platsen eller skålgroparna som fångades på bild våren 1928. Här finner vi en annan av fotografiernas betydelse, nämligen att de ibland lyckats dokumentera en hällbildsplats för eftervärlden som sedan försvunnit in i vår kollektiva glömska. Skålgroparna ligger dock kvar där ute någonstans på gården Rödjas ägor, i väntan på att återupptäckas. Och om ni inte finner igen just dessa gropar kanske ni finner andra hällbilder som ni kan föreviga med ett fruset ögonblick av någon bild som huggits i sten.

”Ett fotografi fångar tiden

likt de frusna ögonblick

som huggits i sten”