”…återskenet av en glömd

och magisk värld…”

Det kan vara svårt att se en inknackad hällbild för ett otränat öga. Och även tränade ögon kan ibland ha svårt att se de inknackade bilderna. Ett knep som funkar för att fånga de undflyende figurerna är är att besöka platsen om natten och med hjälp av lyktors sken försöka locka fram bilderna ur berget. Genom att låta ljuskäglan från en ficklampa glida horisontellt längs med hällen kommer de inknackade bildernas fördjupningar att skapa skuggor som gör att bilderna framträder med större tydlighet.

Hammar 1966. Fotografi av Tor Wiklund, nu i Kulbackens museums arkiv.
Hällbilderna vid Hammar 1965. Fotografi av Tor Wiklund, nu i Kulbackens museums arkiv.

Metoden att väcka de inknackade bilderna till liv med artificiellt ljus om natten har använts sedan 1700-talet av olika hällbildsforskare. Carl Georg Brunius skriver exempelvis i sin opublicerade avhandling om bohusländska hällbilder från 1818 att bilderna bör besökas vid flera skilda tidpunkter på dagen för att det skall gå att avgöra vad som huggits in. Därtill skriver han att handens känsel kan komma till användning och att en lykta bör användas om natten för att enskilda detaljer skall bli begripliga.

Hällbilderna vid Härstad 1965. Fotografi av Tor Wiklund, nu i Kulbackens museums arkiv.
Hällbilderna vid Härstad 1965. Fotografi av Tor Wiklund, nu i Kulbackens museums arkiv.

De äldsta fotografierna i världen är snart 200 år gamla. Inom arkeologin introducerades fotografi som en dokumentationsmetod i mitten av 1800-talet och inom svensk hällbildsforskning skedde det under den sista fjärdedelen av samma århundrade. Det kom dock att dröja till 1920-talet innan hällbildsforskare började experimentera med nattfotografier mer systematiskt. Anledningen var nog att det krävde långa slutartider varför ett stativ till kameran var och är ett måste. Det krävs också extra arrangemang för belysning. När allt detta är på plats så låter dock resultatet inte vänta på sig.

Hällbilderna vid Källsåker 1966. Fotografi av Tor Wiklund, nu i Kulbackens museums arkiv.
Hällbilderna vid Källsåker 1965. Fotografi av Tor Wiklund, nu i Kulbackens museums arkiv.

En av pionjärerna att använda nattljus mer konsekvent för att dokumentera hällbilder var den norske arkeologen Eivind S. Engelstad i hans avhandling om jakt- och fångstfolks hällbilder i sydöstra Norge från 1934 – Østnorske ristninger og malinger av den arktiske gruppe. I Sverige var det först under 1960-talet som dokumentationsmetoden blev populär, bland annat av forskaren Bertil Almgren och de professionella fotograferna Nils Lagergren, som var anställd på Riksantikvarieämbetet, och Pehr Hasselrot. Den senare publicerade en uppmärksammad och vacker bok 1966 med den flitige skribenten Åke Ohlmarks – Hällristningar – där dokumentation med nattfotografier var central.

Hällbilderna vid Källsåker 1966. Fotografi av Tor Wiklund, nu i Kulbackens museums arkiv.
Hällbilderna vid Källsåker 1965. Fotografi av Tor Wiklund, nu i Kulbackens museums arkiv.

Tjustbygdens hällbilder nattfotograferades för första gången på 1960-talet under Barbro Fribergs arbeten med hällbilderna. Det vart troligen genom sina arkeologiska studier vid Uppsala universitet, där Bertil Almgren arbetade som professor i arkeologi, som Friberg fick upp ögonen för nattfotografering som en dokumentationsmetod. År 1965 inledde hon ett lyckosamt samarbete med med västerviksfotografen Tor Wiklund för att dokumentera hällbilderna i Tjust. Fotografierna publicerades i Fribergs uppsats Tjustbygdens hällristningar 1966.

Hällbilderna vid Lofta kyrka 1966. Fotografi av Tor Wiklund, nu i Kulbackens museums arkiv.
Hällbilderna vid Lofta kyrka 1966. Fotografi av Tor Wiklund, nu i Kulbackens museums arkiv.

En av nattbelysningens mest fascinerande bieffekter är att hällen tycks väckas till liv. Det är lätt att fångas av skuggornas spel. Tid och rum löses upp för en stund. Här beskriver professor Anders Hagen en av sina upplevelser då han besökte hällbilderna vid Ausevik i västra Norge en natt under slutet av 1960-talet:

”Det var återskenet av en glömd och magisk värld jag fick skymt av på morgonkvisten. Men ändå starkare blev upplevelsen av att det var liv i berget då vi i kvällsmörkret gick runt med en stark ficklampa och lät ljuskäglan svepa över fältet. Efter som vi gick och ändrade vinkeln började hjortarna att ”vandra”, spiralerna ändrade sin natur och några nakna män dansade som i extas. Det var närmast en religiös känsla vi skapade i kontrasten mellan ljus och levande skuggor.”

Ett besök vid hällbilderna om natten är oftast en oförglömlig upplevelse. Så packa en väska med varm dryck, ta på varma kläder och ta med en ficklampa och ge er ut i vinternatten! Och glöm inte att ta med ett stativ till kameran. Experimentera fram bästa resultat. Extra lyckade bilder kan med fördel skickas till Hallbild.se för publicering!