Ett av Tjustbygdens mest spännande fynd av hällbilder gjordes 1974 av Sven-Gunnar Broström, en av Sveriges mest hängivna och erfarna hällbildsforskare. Det gjordes vid Stengårdsnäs i Lofta socken – Lofta 129. Istället för att återberätta händelsen har jag bett Sven-Gunnar skriva några rader om upptäckten. Sagt och gjort. Därmed får jag också äran att presentera vår första, men inte sista, gästbloggare på Hallbild.se. Ordet är ditt Gurra!

Sven-Gunnar Broström AD 2010.

På upptäcktsresa till Tjust 1974

Första gången jag läste om hällristningar i Tjust var i en bok som tillägnades Gunnar Ekholm på hans 50-årsdag 1934. Jag hittade boken på ett antikvariat på 1960-talet. Jag fastnade direkt för Harald Hanssons artikel om ett nytt hällristningsområde i Tjust. Jag förstod också av artikeln att området inte var färdiginventerat. Jag såg på bilderna i boken att landskapet liknade det i Uppland, där jag från 10-årsåldern letat hällristningar. När jag sedan kollade upp området på fornminnesregistret så upptäckte jag att det inte skett några större upptäckter sedan artikeln skrevs 1934. Undantaget var hällbilderna vid Hjortekrog, Källsåker och Vittinge som publicerats av Barbro Friberg. Jag såg för mitt inre ett landskap fullt med oupptäckta hällristningar. Hit måste jag åka någon gång.

Flera år senare, 1974, dök chansen att komma till Tjust plötsligt upp. Jag var medlem i Botkyrka hembygdsgille och föreningen hade fått en valfri kurs i gåva av Hembygdsförbundet. Eftersom jag var en av de yngsta medlemmarna blev jag tillfrågad om jag ville gå på kurs. Jag läste igenom kursutbudet och upptäckte att det fanns en kurs på Gamleby folkhögskola. Den gamla drömmen om att leta hällristningar i Tjust dök genast upp och jag nappade direkt på kurserbjudandet.

I augusti 1974 inkvarterade jag mig på folkhögskolan tillsammans med en grupp hembygdsmänniskor från olika platser i Sverige. Redan efter maten första kvällen smet jag ifrån sällskapet för att ge mig ut på hällristningsjakt. Jag hade förberett besöket genom att gå igenom fornminnesregistret på Riksantikvarieämbetet i Stockholm så jag visste var det fanns kända ristningar. Första kvällen hann jag besöka de kända ristningarna vid Hammar och Härstad nära Gamleby samhälle.

Nästa kväll for jag vägen norrut mot Lofta. Jag hade sett att här fanns det flera småristningar och skålgropsförekomster. En av dessa innehöll en ringfigur och låg nära vägen. Jag parkerade bilen och klev upp på den släta hällen som låg i ett typiskt hällristningsläge vid åkerkanten. Den registrerade ringfiguren, som bestod av ett ekerhjul, var djupt huggen och lätt att hitta. Figuren låg väldigt ensam på den stora hällen tyckte jag när jag såg hur stor yta som det fanns kvar att leta på. Jag hade med mig en skurborste som nu kom till användning på den lavtäckta hällytan. Hällen var slät och av bra kvalitet så lav och mossa lossnade lätt. I dammet från den torra laven såg jag flera tunna linjer som avvek från de isrepor som drog fram över ytan. Jag förstod att det måste vara hällristningar men linjerna var ovanligt grunda och den tilltagande skymningen gjorde tolkningen svår.

Jag återvände till folkhögskolan för att hämta ficklampor. Ett par av kursdeltagarna blev intresserade och följde med tillbaka till hällen. När vi nu lyste på den renborstade ytan framträdde ett nätverk av linjer. Jag kände genast igen det från de ristningar jag sett vid Himmelstalund i Norrköping. Det var flera så kallade ramfigurer en figurtyp som hittills bara varit känd ifrån Östergötland. Förutom dessa så såg vi flera skepp och andra streck på hällen. Det var nästan som en dröm att stå här i halvmörkret och se på de fiskbensmönstrade ramarna på hällen.

De nyupptäckta ramfigurerna. Fotografi av Tor Wiklund.

Dagen efter sprack kursprogrammet totalt. Alla ville åka ut och se på hällristningen, även skolans rektor och delar av personalen följde med ut. Det blev en extra lektion om hällristningar ute i fält. Ryktet hade även gått till lokaltidningen och lokalreportern dök också upp med kameran i högsta hugg.

Artikeln i Västerviks tidning publicerades den nionde augusti 1974.

Detta var kursens sista dag och jag skulle egentligen åka hem. Men man kan ju inte lämna en odokumenterad hällristning så där utan vidare. För en mindre matersättning lät skolans rektor mig stanna kvar ytterligare en natt på rummet så att jag kunde slutföra arbetet. På kvällen återvände jag själv till hällen och tolkade klart figurerna i ficklampans sken. Dagen efter slutförde jag dokumentationen med beskrivning och uppmätning av figurerna.

Fältdokumentation av ramfigurerna vid Stengårdsnäs.

När jag kröp runt där på hällen dök en äldre man med sällskap upp. Det var bygdens egen stora fornforskare, Harald Stahle, som kom för att se på ristningen. Med sig hade han också en gåva till mig, ett något slitet exemplar av Arthur Nordéns bok om Östergötlands bronsålder från 1925. Den hade jag länge försökt få tag i så det var en fin present. Det blev ju inte sämre av att jag fick boken av den som i sin artikel från 1934 startade mitt intresse för Tjust, men då under namnet Harald Hansson.

När jag kom hem skrev jag en liten notis om mitt fynd i Botkyrkas hembygdsgilles medlemsblad.

Artikeln om fyndet av ramfigurerna vid Stengårdsnäs.

Ja visst ja, jag åkte ju till Gamleby för att gå på kurs men vad den handlade om, det har jag totalt glömt bort.

*

En vecka efter den första artikeln skrev Harald Stahle själv en blänkare om Sven-Gunnars funna ramfigurer, vilka han menade vara ett östgötskt motiv: ”Norra ländsdelen av Kalmar län är östgötsk, helt olika landet söder om Emån”.

Stahles artikel i VästerviksTidningen är daterad till den 16 augusti 1974.

Året efter presenterade han hällbilderna i tidskriften Tjustbygden.